Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 2

Från Utlandet. Det är numera utom tvifvel, att man på alla båll söker stärka sig genom allianser och förbund, för att stå, hvar på sin sida, stark mot den våldsamma storm, som hotar att skolt en gång bryta ut. Tiden för densamma sö ker man visserligen fördröja; men det finnes ännu så mycket qvar af råhet och obskuran tism i vissa autokraters uppfattning af sir ställning till sina folk, att läxan måste gifva: dem, Det har så många gånger upprepats det har nästan öfvergått till ett medvetande hos folken, att vår tid är en brytningstid, e! tid då mensklighetens gamla menniska tvin gas lägga sig ned på stråbädden, för att dö på det den nya menniskan, den nyare ti dens barn, må kunna få luft i verlden oci lifvet. Man har så länge talat om födslovån dorna, ja, de vara ännu och vår generatiol skall få genomgå många smärtor; men likason modren efter barnborden känner en outsägli lycka, en ljuf tillfredsställelse och henne blickar med glädje hvila på den nyfödde som hon skall uppdraga och uppfostra, fö att af honom göra menniskan, hvilken seda skall lemna henne sjelf efter sig på bildnin gens och forskningens väg, sålunda skal denna vår generation, sedan striderna äro ut kämpade, sedan barnet, den nya ide som Gu skickar ut i verlden, är födt, med en dju suck af lättnad tänka på det förflutnas lidan den och med hoppfull glädje se framåt på de tid, som stundar. Med varmhjertad ifver ska hon skynda att lära den nye verldsborgare allt hvad hon sjelf kan och sedan skall ho lägga sig att dö med ett lyckligt leende be traktande den gloria af allmän bildning oc