Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 1

— Hvad vill ni? frågades jag af en hviskande stämma. Jag upprepade min begäran, med tillägg att barnet sagt mig, att hennes mor bebodde huset bredvid, men att detta hus var öde. Nunnan gjorde korstecknet. — Stackars liten! mumlade hon. Om det så förhåller sig, är hon moderlös, ty den qvinna, som bodde der, dödades i går under striden. Den lilla hade fastän hon stod på något afstånd ifrån oss, hört allt. Hon utstötte ett sönderslitande skri och kom badande i tårar fram till oss. Nunnan tog henne i sina armar och bar henne in i huset, dit jag följde dem, men vi bade ej väl kommit in i ett upplyst rum, förrän barnet uppgaf ett rop af glad förvåning, hvilket besvarades af en annan nunna, som legat försänkt i böner i ändan af salen och stigit upp vid vår ankomst. Jag stod alldeles häpen fastnaglad på platsen af den rörelse, som träffat mig; i de båda nunnorna hade jag känt igen dem, jag så länge sökt, rådsherren de Niorres båda nidcer!... Vicomten gjorde en hastig rörelse, som om han velat afbryta Jacquets berättelse. Men han hejdade sig och sade: — Fortfar ! fortfar! — Det var just fröknarne de Niorres, som jag hade under mina ögon, fortfor Jacquet. Jag kunde ej tvifla derpå, fastän deras anletsdrag för-.