Göteborgsposten – 12 augusti 1861, sida 2

vara nöjda med elusionen. I ett land får och bör ej något enda interregnum existera. Vi vilja dock icke så mycket skrifva detta på den tillf. regeringens räkning, som mera på någon annans, för hvilken det vil just icke brådskade så, att grundlagen derigenom måste eluderas, ett förfarande, hvilket måste väcka misshag öfver landet, så sannt som detta värderar hvad dess grundlagar föreskrifva. I nära sammanhang härmed står frågan: Skall konungen under sin bortovaro göra upp något af inflytande på Sveriges eller rättare Nordens närmaste öde? I så fall är det illa, att utrikesministern icke, såsom beramadt varit, kunnat åtfölja H. M:t, då, vi äro öfvertygade derom, den från frimodighet oåtskiljeliga försigtighet 1 dylika vigtiga saker icke saknats. Danska frågan, som väl hufvudsakligast är på tapeten, företer så många invecklade förhållanden och mullvadsgångar, huru enkel den än från början i sig är, att den nog kräfver sin val bevandrade man, för att göra den for andra riktigt klar, och dymedelst skaffa den en sökt allians. År H. M:t nog diplomat, nog historisk jurist, nog politiker, för aw vinna framgång äv den sak han tförtäktar? Vi önska och boppas det. Grefve Manderstrom vota Vi at föregående känna saken. Vär kollega på platsen, Handelstidningen, begagnar tillfället af siva funderingar otver konungens resa, act med vanlig frimodighet draga ut mot skandinavismen, som är en så förarglig nagel i ögat på henne. H. T. säåger nemligen, att det skandinaviska partiet i Köpenhamn blott önskar en personalunion, hvilken skulle ålägga Sverige skyldigheter, men de andra länderna endasv rättigheter och anspråk. Detta är dock något väl starkt. För de trenne skandinaviska rikena äro såväl ftör delar som skyldigheter desamma, om de blifva förenade. Det stöd, som Sverige ger genom föreningen ät de båda andra brödraländerna, uppväges utan tvitvel i föll mån af Nordens derigenom ökade vigt och kraft att uppträda för eget bästa. Ar Danmarks sjelfständighet i fara, är det för Nordens egen sjelfständighets skull af högsta vigt, att gora allt för dess betryggande. Blir Danmark styckadt, ha vi ock ej längre en vänskapligt handlande makt i Tyskland. Vi ha i det då en ännu mäktigare och för oss ännu farligare granne. Vådan for Norden af att Tyskland tår tillvräde vill goda hamnar är en tillräckligt bevisad sak och behötver här ej ytterligare omordas. H. T. kan ej annat än sjelf erkänna det och har, om vi ej minnas orätt, älven förut, om än indirekte, gjort det. Men H. I. vill blott åt Sverige gitva fördelarne men ej skyldigheterna. Vilja vi 1 Danmark hafva en barrier (och det vilja vi visst) mot den inkräktande germaniska tolkvågen, så måste vi ock bidraga ull att hälla den uppe. På den mjölnare, som sotver och ej ser efter sin qvarndam, kan en förstörande öfversvämning lävt komma. Den tsolering, som H. T., förmodligen anfaktad igen al sin ovilja mot Norge, så varmt förordar, torde tartfva sitt eget kapitel och vi skola dertill återkomma. Hvad beträffar hennes påstående deremot, avt Sverige söker närmare beröring med Danmark och Norge, då Sverige borde sökas, är det oriktigt. De trenne folken söka hvarandra, och skola, vill Gud, ätven finna hvarandra, isoleringsmännen till trots. Vi torde äfven för rävtelses vinnande böra påpeka en ej ovigtig blunder, som H. T.