Göteborgsposten – 12 augusti 1861, sida 1

qvinna i Aalborgs stift; hon drager omkring och håller uppbyggliga föredrag, men har af sin biskop de aldra bästa intyg och står på rätt grund. — Konfirmationen är delad i förhörev — en skolsak, och bekråftelsen af döpelseförbundet — den kyrkliga handlingen. Stora möten hållas jemt, för att samtala om de vigtigaste saker. Missionen bedrifves dernere som annorstädes, och med den inre missionen har man älven gjort småtforsök. Det andliga Nfvet utbreder sig alltmera; många teologiska studenter ha gripits af tron. — Tal. gjorde deretter några anmärkningar om det egendomliga med den nordiska kyrkan 1 allmänhet. En kyrka, som ej är national, är ingen kyrka; modersmålet måste ha trängt igenom, och på det måste Guds ord förkunnas. Man kan visserligen drifva afguderi med det nationala, och vi danskar behötva taga 0ss tillvara 1 detta afseende; men det nativnala ar likväl såsom allt annat en gåfva af Gud. Betrakta vi det nordiska folket, finna vi oss påverkade af 2 tolkslag: det engelska och tyska isynnerhet på senare tider. Den nordiska kyrkan är liksom en mellanlänk mellan den tyska och engelska, och den nordiska anden är förklarad i kristendomens ijus, det finnes mycken känsla och Hf hos nordbon, men lifvet älskar att dölja sig; nordbon ingriper icke med samma praktiska energi som engelsmannen, han älskar icke skarpa kanter, utan letver i en naivt omedelbar tro. Den tyska känslan är en blomma, som snarb vissnar. Karakteristiskt för den nordiska kyrkan är den trosfriskbet, som yttrar sig i densamma; Luthers ande lefver upp igen i norden t. ex. genom uppfattningen af sakramenterna; dopet tramhålles, och den kyrkliga åskådningen hvilar på historien, på sammanhanget mellan slägterna samt deras herre och frälsare. — De dansk-norska psalmerna äro sällan lyriska utan episka. Hos svenskarne kunna viframhålla den kyrkliga respekten och derbredvid hogen för det mystiska (st. Brigitta, Svedenborg mm, tl.). — Hvad som karakteriserar norrmännen år deras sjeltständighetskänsla; under det danska och svenska kyrkan i medeltiden böjde sig under Kom, bibehöllo norrmännen mora sitt obervende och läto modersmålet vedertaras rätt. —Danskarne ega ett jemnt förstånd, ett stilla lugn, och visa i allmänhet en starkt historisk riktmug. Kyrkoherden Ilammar berättade om en falsk profet i Sverige; han framträdde alltid med ett: Så säger Herran, och lärde absolut syndafrihet härnere; då en menniska kommit till tron, är allt hvad hon gör godt. Han har isynnerhet vunnit tillträde bland baptisterna i Dalarne, hvilka härigenom kommit ur askan i elden; baptistsamfundet i Orsa med 500 medlemmar splittrades. Palaren fruktade, att profeten härefter skall angripa kyrkans egna barn.