Göteborgsposten – 9 augusti 1861, sida 2

Från Utlandet. Engelska parlamentet blef d. 6:te dennes prorogeradt. 1 det trontal, hvarmed afsked togs utaf medlemmarne, yttras, att forhållandet till utlandet är fredligt och tillfredsställande, och uttalas den förhoppningen, att det icke skall inträda någon fara för störande af den europeiska freden. Händelserna i Italien Thafva fört till en större enhet derstädes. Händelserna i Nordamerika beklagas, men regeringen är besluten, att fasthålla vid neutraliftetens bibehållande. I Syrien skall lugnet, man hoppas det, kunna upprätthållas. — Detta trontal utmärker sig, såsom man finner, för vanlig färglöshet och obestämdhet. Trontalen vörja ock gemenligen antaga formen af furstligt kallprat, till hvilket folken böra andäktigt lyssna, enligt alla kovenansens reglor, men hvaraf de ej få draga några egentliga direkta slutsatser. Betecknande är dock åter för detta trontal, att det betonar fredens upprätthållande här i Europa. Visst är, att makternas råd härpå arbeta af alla krafter, ja, att de gifvit hvarandra handslag derpå, men tillståndet är dock fortfarande af den natur, att det är olidligt; det mullrar under marken och vi kunna ingen dag gå säkra om att det ej kommer till utbrott. Detta är Österrike närmast, som synes medvetet om, att det måste i tide värna sig mot alla de rörelser, hvilka redan innebo inom landet. Mot sina sydöstra gränser afsänder det åter betydliga truppförstärkningar. Äfven ull Dalmatien ega trupptransporter rum. Dessa förberedelser bevisa tydligen, att den någon tid pågående rörelsen i Montenegro och Herzegowina icke är så ringa, utan kanske inom kort kommer att antaga en större utsträckning. En mängd olika rykten äro i omlopp, huruvida den ungerska emigrationen är delaktig i denna rörelse och hvilka planer den tänker utföra med tillhjelp af densamma; ett är dock säkert, att man i Wiens politiska kretsar hyser den öfvertygelsen, att upproret i Herzegowina ledes at ungerska emigranterna, samt understödjes af Frankrike och Ryssland, hvilka genom dessa rörelser hålla de båda sjuka männen Österrike och Turkiet i schack. Omer Pascha, som al turkiska Porten uppdragits qväfva oroligheterna i Herzegowina, klagar öfver att diplomatien binder hans händer, i det franska eller ryska konsuler genast framkomma med bemedlingsförslag, då han vill gripa till offensiven. De förhandlingar, som då inledas, lemna aldrig något resultat, men insurgentledarne begagna tiden, att fullborda sina rustningar och draga nya skaror till sig. — Detta om den för Österrike så farliga sydöstra gränsen, derifrån en öppen revolt genast skulle sprida sig in i sjelfva Osterrike och der blitva af vidt utseende verkan. Inom gränserna fortfar oenigheten mellan regeringen och nationaliteterna, färdig att öfvergå till öppet motstånd vid första gynnande tillfälle. På kroatiska landtdagen i Agram har man sålunda nyligen nästan enstämmigt beslutat, att, i likhet med ungrarne, ej skicka några representanter till österrikiska riksrådet; men man har derjemte beslutat insända en adress till kejsaren. Alldeles samma handlingsväg som ungrarne. Mon kejsar Frans Josef håller på riksrådet, såsom representerande helstaten, och skall ej gifva efter. Således ätven i Kroatien står saken på sin spets. — Österrikiska regeringens hållning mot Ungern är ock fortfarande bärande samma pregel af bestämdhet, to sktiemmemueskks—sOV vw, oe