Göteborgsposten – 9 augusti 1861, sida 1

något annat exceptionelt företräde höjer sig öfver det vanliga. Men kommer en sådan man in i parlamentet, så är han straxt något, och ifall han förstår att spela sina kort väl, så kan han blifva en utmärkt medlem af societeten. Rika personer —— och det gäller ännu mera om deras hustrur och barn — veta detta fullkomligt väl, och de betala derföre mycket höga eummor för att underhjelpa en valagitation på allt möjligt sätt och försmå icke ens att använda bestickning på de orter der sådant låter sig göra. Det är ett i ögonen fallande faktum, påstår Economist, att omkostnaderna vid parlaments valen under de sista tretio åren hafva stigit icke till följd af reformbillen eller af någon annan förändring i lagstiftningen, utan till följd af den förändring i de sociala förhållandena, att det nu finnes flera rika män som sträfva att på hvad sätt som helst skaffa sig plats i parlamentet. Omkostnaderna för att vara parlaments: ledamot och statsman i Envgland kunna dock icke mätas blott efter de summor som åtg: till utbildningen för parlamentslifvet och til valomkostnader. De sträcka sig vida längre och vi komma till det andra slaget af dem Pengarne fortfara att tagas i anspråk längre efter valet, emedan hvar och en valkrets viss grad har anspråk på sin representan att han rikligen skall ihågkomma milda stift telser samt andra allmänna och nyttiga inrätt ningar inom kretsen samt gifva lysande mid dagar och på åtskilliga andra sätt visa sig artig mot sina väljare. Och allt detta kar en rik man bättre fullgöra än en fattig. V kunna säger det nämnda bladet, väl i er annan och bättre verld tänka oss valdistrikte: som icke fästa sig vid sådana jordiska intres sen, men sådana äro i alla händelser icke de valdistrikter, i hvilka vi lefva. Dessuton fordrar man af parlamentsmedlemmarne at de skola lefva på stor fot i allmänhet sam följa med de tongifvande. En högt stående eng elsk statsman kan icke lefva utanför den för näma verlden och när han rör sig i den få han lof att rätta sig efter dess lagar och let va såsom andra lefva samt underkasta sig dt utgifter som man i dessa kretsar anser fö nödvändiga. Den pekuniära fördel som e engelsk statstjenst afkastar, förslår emellertic endast till en obetydlig del af dessa utgifter och utom det att gagen är låg får man tag: i betraktande att det är osäkert huru längt tjensten räcker. Ingen man kan derföre byg ga på den lön han får af det offentliga. Mar kan derföre nästan säga, menar, Economist att det närvarande tillståndet är likasom spe cielt beräknadt på att försäkra rikedomen öf vervigt på intelligensens bekostnad. Vi haf va genom allt detta inskränkt konkurrensei vid valen till ett jemförelsevis ringa änta rika personer och vi hafva då icke att bekla ga och förvåna oss om det öfvervägande an talet af de valda individerna utmärker sig mera genom förmögenhet än genom skicklig het. Vi böra icke undra öfver att det finne: