Göteborgsposten – 6 augusti 1861, sida 1

nom på allt sätt, hvarigenom allmogen får ännu mera patriotisk passion för honom, under det att hvarje piemontesisk officer som förföljer honom stöter på hinder samt dessutom är obekant med trakten samt delvis tillochmed har svårt att förstå folkets språk. Sådan är den ställning i södra Italien, hvars svårigheter italienarne alltmera lära sig att inse och förstå. Angående det sätt, på hvilket de fatta sma skyldigheter och rättigheter i förhållande till den, yttrar han vidare: Det var helt säkert den riktiga och egenthga hufvudpunkten som general Durando framhållit då han påpekade, att vi kommit för tidigt till Neapel. Vi hade bordt vänta tills folket med mera bestämdhet känt sig behöfva oss; ty nu hafva vi kränkt dess känslor, dess nationala eller provinsiela instinkter, — Detta är allt sannt nog. Men saken är nu en gång icke sådan, och det kan gerna vara fallet att de intelligenta, upplysta och frisinnade nu äro i minoriteten, oaktadt resultatet af omröstningen i fjol; men skola och kunna vi nu tillåta att denna minoritet, som dock är betydlig och i alla fall utgör folkets rätta kärna, skall duka under och utrotas? Det i ett försvarskrig vi föra, icke blott för konungariket Italien, men för de bästa och ädlaste tamiljer, som lefva 1 Sydialien och på hvilka en hederlig framtid för detta sköna land be ror. Vi hafva en moralisk rätt att kämpa Jag håller min blick fästad vid den och önska! att ätven andra tydligt skola se den.