Göteborgsposten – 1 augusti 1861, sida 1

SONERA NORS ARR ARE ERT FRANSAR RA SEAN NE rarnes hytter. Ingen utaf dem få komma upp på däck ! Ett nytt och ännu starkare tjut än det förra afbröt sir Ewes, och Cotima gjorde, med blodsprängda ögon och fradgande mun, åter försök att rusa ut. — Men hvad är då fatt med hunden? sade sir Ewes vredgad och gaf det arma djuret ett hårdt slag. Vill du störta oss i förderfvet, förbannade hund! — Det måste ovilkorligen försiggå något här ombord, som retar honom, sade Pakiri. Cofimas instinkt har aldrig svikit honom. Skogsblomman har dresserat, hon har gifvit honom åt sin syster och hon hade af honom gjort den säkraste utaf våra poster och den klokaste af våra hundar. Codma fortfor att gifva alla tecken till ett utomordentligt raseri, och den andre hunden, bans kamrat, började snart äfven göra honom sällskap. — De måste tiga! sade sir Ewes otåligt. De skola på detta sätt väcka upp hela boesättningen och våra vänner skola, i stället för att blött ha framför sig ett sömnigt vaktlag, stå midtemot alle man på korvetten. Couche, Coma! Tyst, jag vill det! Men hunden gjorde ej mine af att vilja lyda sir Ewes.