Göteborgsposten – 30 juli 1861, sida 1

kan att följa honom till hans galleri, för att der, såsom han sade, uppgöra om vilkoren för hennes frihet. Skogsblomman hade följt lord Elen, eburu med en synbar misstro. Lorden hade emellertid påtagit sig den uppriktigaste mine i verlden. Sedan han blifvit ensam med sin sköna fånge, började han med att lofva henne en snar frihet och talade derefter om det intryck, som hennes sköna ögon utöfvat på hans lågande hjerta. Skogsblomman, hvars naturliga intelligens blifvit utvecklad genom den fransyska uppfostran, som hon fordom åtnjutit i klostret på Martinique, hade ej väl hunnit uppfatta lordens ord, förrän hon med kraft stötte tillbaka armen, som han ville linda kring hennes lif, och med hotande hållning lyftade sin förgiftade pil emot honom. Den stora fara, som lord Elen lopp, hade plötsligt utsläckt den kärlekslåga, som åsynen af Skogsblomman upptändt i hans hjerta, och en annan känsla hade följt på kärleken, nemligen ärelystnaden. Lord Elen visste, hvilken ifrig åstundan engelska regeringen hyste efter att få bemäktiga sig hela Saint-Vincent. Men han visste äfvenledes, hvilka svårigheter som uppreste sig mot denna eröfring, och hade derföre genast öfverlagt om medel att besegra dem.