Göteborgsposten – 23 juli 1861, sida 1

i ett bref från Genua och är af följande lydelse: Vi fortfara att lefva i en högst orolig atmosfer. Rykten aflösa hvarandra och oroa folket. För någon tid sedan hade det talet utbredt sig, att törklädda österrikiska soldater skulle smyga sig öfver gränsen, för att antända krutmagasinen. Så inträffade kort tid derefter, att vid en af krutfabrikerna, der man hade utlagt krut för att torka, en raket helt plötsligt kom och nedföll blott några steg från krutet. Det lyckades visserligen för artilleristerna att förebygga all vidare olycka; men sjelfva händelsen och ryktet derom fortfar dock att uppehålla det pinsamma medvetandet, att det midt ibland oss finnes någonting ondskefullt och oförsonligt fiendtligt. Till den oro, denna och dylika händelser väcker, kom ännu den oförnuttiga tron, som utbredt sig bland allmogen, att verlden skulle förgås midsommardagen, Johannes döparens dag. Man uppgaf olika sätt, på hvilka katastrofen skulle komma att försiggå. Några sade att alla krutgqvarnar och alla kruttorn skulle komma att springa i luften, och andra åter spådde att det skulle utbryta eld på skeppen i hamnen, och på samma gäng skulle hatvet begynna stiga och uppsluka jorden. Dagen före midsomimardagen, tidigt på morgonen, hade flere hundra fattiga qvinnor samlat sig på S:t Lorenzotorget och skreko högt om den olycka de väntade sig. kn gensdarme-oflicer, som hade gått öfver torget förbi dem, berättade mig sedermera, att han i första ögonblicket då han såg denna larmande församling tyckte att den hade en komisk likhet med en samling kacklande höns; men då han fick höra hvad det var, som de så ängsligt talade om, hade det inblandadt sig en obehaglig hemsk känsla i detta komiska intryck. Plötsligt hade tre garibaldister kommit gående förbi, och vid åsynen af de röda blusarne begynte qvinnoskaran att utfara med förbannelser samt att ropa: död öfver Garibaldi. De tre hjeltarne från Volturno måste vända fienden rygger samt fly så hastigt som möjligt, och det behöfdes tillochmed hjelp af polisen för att rädda dem. Allt detta härleder sig, som man latt kan förstå, från presterna. I Rom har det varit jubel och hänryckning bland de svarta öfver Cavours död, och icke ens konungariket Itataliens sedermera inträffade erkännande at Frankrike har kunnat nedslå deras glädje, alldenstund det från Rom och Venetien ju ännn kan komma en reaktion. lIfrigare än någonsin bearbetar presterskapet allmogen öfverallt, samt håller den i en passionerad spånning och oro. Att ett rykte eller en profetia så hastigt kan utbredas bland stora massor, som hvarken kunna läsa eller skrifva, det härleder sig från presterna. Hvad dagbladen äro för oss andra, det är kyrkan för de svarta och deras menigheter. Qvinnorna af den fattigare klassen tillbringa en stor del af dagen i kyrkan, dels för att bedja, dels för att roa barnen och dels för det, att de om sommaren derstädes finna en sval tillflyktsort. OMSK STORT RASER EN REA SN