Göteborgsposten – 22 juli 1861, sida 1

ROME PN Sjömännen gjorde sig i ordning att hyfva ankaret vid första befallningsord från befälhafvaren. Man hörde högbåtsmannens pipa, och dess ljud genomträngde luften med en sorgsen entonighet under nattens tystnad. I detsamma egde en något bizarr händelse rum i husct, hvarifrån blodhundarne under dagen rusat ut. Ljus syntes i ett fönster, men släcktes nästan lika hastigt som det tändts. Ett gällt skri, liksom från någon fogel, hördes då från ändan af promenaden, som var försänkt i det djupaste mörker genom skuggan från klippan, å hvilken fästet var beläget. Negren, som låg på ankarbojen, syntes plötsligt vakna upp. Han reste sig till hälften upp och gled derefter utan tvekan, utan att förlora ett ögonblick, ned i hafvet med en sådan lätthet och beundranvärd skicklighet, att man ej kunde förmärka det ringaste buller. Han var under några sekunder försvunnen, men syntes åter flere famnar längre bort närmare land. Han hade tillryggalagt den sträcka, som upplystes af stjernljuset, simmande under vattnet, och då hans ansigte åter syntes på ytan, hade han uppnått den del, som låg höljd i skuggan. Några ögonblick derefter var han vid kajen, på hvilken han snabbt klättrade upp. Der ilade han med raska steg längs foten af klippan, som bildade den yttersta ändan af promenaden; kommen