Göteborgsposten – 20 juli 1861, sida 1

em En — XX NR XX OAXEN Å ——XO——L———...c— komlighet satte sig emot hvad åtta millioner menniskor önskade och begärde. Han uppträdde såsom motståndare till ungrarnes fordringar, icke derföre att deras fordringar skulle inneburit en orättvisa mot andra delar af riket, utan helt simpelt emedan de djerfdes begära vissa saker, som det icke behagade honom att bifalla. Han nedlät sig icke, sedan den första förvecklingen var förbi, att begagna sig af slavernas och kroaternas tjenster annat än i militäriskt afseende. Att lemna dem en röst med i sakerna och att tillåta de stridiga nationaliteternas fria verksamhet att arbeta till förmån för centralväldet, redan det var en plan, som var förmycket för Frans Josephs och hans rådgifvares autokratiska betraktelsesätt. Men de fördelar som han aldrig, genom den ställning han ville intaga, sjelf skulle kunnat förskaffa sig, dem har händelsernas lopp påtvingat honom. 1859 års nederlag, visade kejsaren att staten och hans eget välde måste gå under, så framt han icke omkring sig kunde förena representanter af rikets olika befolkningar, och följden blef att riksrådet, om hvilket man hört talas så mycket, inrättades i fjol. Det har gjort eller begynner att göra kejsarens sak stora tjenster. Något af den lättnad, som Englands konstitutionela regent erhåller genom sitt parlament, får Frans Joseph äfven erfara genom riksrådets verksamhet. Han befrias genom detsamma från en del af ansvaret för en stötande handling. Det gifver ökad styrka åt de beslut han fattar. Det sista och bästa exemplet på verkningarne af denna institution ha vi i riksrådets uppförande i förhållande till Ungern. För några månader tillbaka skulle kejsaren hafva haft att ställa sig emot ungrarne ensam och utan hjelp af någon annan än hans egen kamarilla. Huru stå sakerna nu? Riksdagen i Pesth har föresatt sig att fordra vissa förändringar eller rättare sagdt vissa restaurationer af konungarikets konstitution. Kejsaren har föresatt sig att motsätta sig dem. För några veckor tillbaka nedlade kommissionärer från Pesth riksdagens beslut inför kejsarens fötter. Hade riksrådet icke funnits, kunde kejsaren kanske hafva gifvit efter, eller kunde ha vägrat sitt medgifvande ; men i hvardera fallet hade han måst handla på eget ansvar. Nu har han emellertid genom riksrådet blifvit försatt i ett mindre svårt alternativ. Han har genom sina ministrar förelagt saken för riksrådet och denna korporation, som till största delen består af representanter för befolkningar, hvilka äro fiendtliga mot magyarerna, var genast färdig att rättfärdiga sin monark. Genom att uttala ett gillande af tillbakavisandet af ungrarnes fordringar, förena de på visst sätt och skenbart det öfriga riket i styrelsens sak, och kejsaren får derigenom tillfälle att försöka antaga utseendet af att blott vara en skiljedomare emellan ungerska konungariket och hans öfriga stater. Ehuru vi anse ungrarnes anspråk vara grundade och rättvisa, så kunna vi icke låta bli att erkänna att detta försvårar deras ställning genom att åtminstone skenbart ställa upp emot dem en annan och i mångas ögon mera aktningsvärd motståndare, än den autokratiska herrskarenycken, nemligen den nationala antipatien.