Göteborgsposten – 18 juli 1861, sida 1

känner hans land knappt någon annan historia. De svåraste anfall som blifvit riktade mot den nuvarande kejserliga regeringen, hafva också dertöre varit de, som vändt sig mot den förre Napoleons minne, och sonfsträfvat att skringra den gloria hvaraf han hittills varit omgifven. En eller två skriftställare, deribland Lamartine, hafva med föga klokhet angripit kejsarens minne genom att sätta de fältherreegenskaper i fråga, hvilka utgöra hans mest otvifvelaktiga anspråk på ära. Det har varit utan gagn att kritisera i detalj denna den mest lycklige fältherres bataljer, och fransmännen äro icke beller mycket böjda för att klandra det slöseri med menniskolif, som utmärkte den förste Napoleons lysande segrar. Men af mera nytta och mera lärorikt har det varit att påminna det nuvarande slägtet om hans hänsynslösa tyranni, hans omåttliga fåfänga och hans totala förakt för all mensklighetens värdighet och alla dess rättigheter. Under det de fragmenter af kejsarens voluminösa korrespondens, som tid efter annan offentliggöras, lemna materialier och tillfälle till en riktig framställning afhans egendomliga moraliska tel och brister, på samma gång de bestyrka åsigten om hans utomordentliga törmåga, har mr de Viel-Castel begagnat sig af det tillfälle, som utgifvandet af prins Eu genes memoirer erbjudit, att i Revue des deux Mondes angripa den napoleoniska religionen genom att blott framhålla några ord af kejsaren till hans vicekonung i lvalien. Mr de Persigny skall menar Times i anledning at denna artikel, kanske finna det klokast att lemna den fria tanken något lufthål, eller kanske icke hafva lust att börja en process med Frankrikes mest utmärkta tidskrift; men tillbedjarne af den kejserliga absolutismen måste dock känna med sig att Cesars kanonisation är det oundgängliga vilkoret för upprätthållandet af hans dynastis prerogativer, och ifall fransmännen engång skola blifva öfvertygade att deras store herrskare var en grym och nyckfull despot, så skall den tilltagande lusten efter politisk frihet derigenom hafva erhållit en fruktansvärd impuls. ÖOrakelspråken från St. Helena hafva helt säkert mycket bidragit att kasta ett falskt ljus öfver de handlingar, de vilja förklara och rättfärdiga, och Napoleons tillbedjare hafva genom hans egna förklaringar blifvit öfvertygade att han ärnade grundlägga en rättvis och liberal styrelse på grundvalen af ett provisoriskt diktatorsvälde. Men de bref han skref samtidigt med händelserna, äro upppenbarligen mera pålitliga källor för uppfattningen af hans politik än hans tankar efteråt, under en tvungen overksamhet. Och det är på dessa, som mr de Viel-Castel vänder uppmärksamheten. Han påpekar, huru han befallde att det italienska konungarikets lagstiftande församling genast skulle upplösas, emedan den hade vågat att göra några förändringar i ett officielt utkast till en lag. Eugåne underrättas att den lagsliftande församlingen aldrig mera skall komma att sammankallas, och får sig ålagdt att