Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

I —— g on De som sågo tusende vuh tiovusende af bourbonska soldater fegt och skamlöst fly för en handfull af Garibaldis frivilliga vid San Giovanni, Saveria och på hundrade andra ställen; de som sågo dessa förskingrade soldater, obeväpnade, trasiga och halfsvultna vandra sida vid sida med sina besegrare och betrakta dem med förargelse på samma gång som de upphofvo sina gräshga röster för avt ligga almosor af dem och begära af dem halten at deras hårda bröd, kunde aldrig hysa något tvifvel om att det i en icke atlagsen framtid skulie blifva nödvandig att förtölja de festa, ifall icke alla, af dessa uslingar såsom mördare och roftvare. Garibaldi kunde icke låta nedhugga dem alla, ehuru det skulle hafva varit en välgerning mot hans landsmän, och han hade icke ullräckligt med fartyg för att transportera dem till atlägsna kolomier. Men hvad som var en nödvändighet för en antörare för trivilliga var ett otörlätligt misstag af de generaler och styresmän som följde etter honom. Hela Volturno-armeen samt tillochmod Capuas och Gaetas garnisoner släpptes lös öfver det olyckhga landet. Och nu är nästan hela den bourbonska hären (omkr. 100,000 man) åter under vapen och det behöfves åter en arme från norra ltalien för att kutva den. Det skulle vara orätt att tördölja eller underskatta detta onda. Men det skulle icke vara mindre orätt att tillskriftva det någon afvoghet mot den nya regeringen å neapollvanarnes sida, eller att uppfatta det såsom ett bevis för deras obenägenhet för de nya törhållandena och deras langtan att återkomma tillbaka under de gamla. Den neapolitanska befolkningen sjelt har intet att göra med detta rofferi i deras land; den är undergifven och obekymrad i afseende åregeringen. Frågan gäller uteslutande en strid emellan de törra herrskarnes soldater och de nuvarande. Verklig upprorsanda finnes der icke, ty hvarhelst de piemontesiska karabinierernas eller bersaglierernas plymer synas svaja, är det slut med allt upplopp och ordningen är genast återställd. Men soldaterna från norden äro icke allestädesnärvarande och så snart de vända ryggen uwll, framrusar ett band af skrikande vildar, det unga nationalgardet otverväldigas, en at ödet dumd by eller hten stad ötverfalles och stormas, och en scen at blodsutgjutelse foljer, hvars ryslighet otta forokas genom våldsbragder som icke tåla någon beskrifning. Det är uppenbart att botemedlet mot detta onda är funnet, så snart den italienska regeringen sänder till dessa provinser trupper i ullräckligt antal för av öfversvämma hela landet. Detta har man nu beslutat sig till och högsta befälet öfver dem skall foras af Cialdini, en man fullt istånd att återställa lugnet i Neapel, såsom Manhes gjorde det 1 spetsen för franska armeen är 1812. Den förra monarkens afskedade soldater och de förbrytare hvilka han såsom ett sista bevis på sin välvilja mot sina undersåter släppte lösa från fängelserna och häktena, och hvilka tyckas utgöra de verkliga orsakerna till den ordningslöshet, under hvlken de södra provinserna lida, skulle dock vara temligen maktlösa, så framt de icke organiserades ifrån Rom, Och det är isynnerhet denna omL tändighet som försvagar italienarnes tacksamanna