Göteborgsposten – 13 juli 1861, sida 2

— Kom! sade han. Den unge mannen lemnade hålan. På hans energiska ansigte kunde man vid det bländande skenet från stjenorna, som af en natt under tropikerna göra en den mildaste och behagligaste dag, ett eldigt och fast beslut. De båda fransmännen skyndade med hastiga steg mot det ställe. der Illehiie böll råd. Vildarne befunno sig alltjemt i samma ovisshet och oro öfver hvilka åtgärder de skulle vidtaga. Då Charles och Mahurec kommo fram till dem, talade Illehiie åter om skatten, af hvilken man skulle begagna sig för uppköp på Trinidad. Men invänningar gjordes från alla håll för engelsmännens skull. Charles hade kunnat fullkomligt väl höra och förstå, hvarom frågan var. Han skyndade hastigt midtin i den af cheferna och de äldsta bildade kretsen. — Mina vänner, sade han, vänd till alla de närvarande, för fem år sedan räddade ni mitt lif. Alltifrån denna stund han j på mig slösat edra omsorger och er vänskap; j han med mig delat edra mödor och faror, edra fröjder och nöjen. Jag har lefvat ibland er som en bror och jag har hos er funnit en talrik och tillgifven familj. I dag drabbar ödet er, i dag träffens j a! olyckan, jag vill betala min skuld!... Frankrikes fiender äro äfven edra! Engelsmännen föra