Göteborgsposten – 13 juli 1861, sida 1

Det enda, som återstod, voro tvenne slaj af jordfrukter, mantoc och igname; men detta va otillräckligt och kunde endast för ett par daga uppehålla befolkningen. Illehiie, chefen för de svarta Karaiberna som kommit till den förre, och de förnämste äld ste af båda raserna hade uttömt alla hjelpkällor En enda var god; men omständigheterna förhin drade tyvärr att begagna sig utaf den. I en långt aflägsen tid, hvilken ej kunde ut tryckas med karaibiska språkets siffror, hade et spanskt fartyg vid sin återkomst från Mexicc lidit skeppsbrott på Saint-Vincents klippor. Mar hade från fartyget bergat en mängd nyttiga sa ker, bl. a. flere fat fyllda med myntadt guld Vildarne, som ej visste att begagna denna skatt hade nedgräft den i en håla och hemligheten a detta var endast känd af förste chefen, som erhållit upplysning derom af sin föregångare. Man hade derföre föreslagit, att, tillfölje aj den kritiska belägenhet, hvari orkanen försatt Karaiberna, taga en nödig summa af denna skatt, för att dermed begifva sig till Trinidad och på denna spanska ö inköpa alla de lifsmedel, hvaraf Saint-Vincent nu hade så stort behof. Men de försök, som nyligen gjorts på uppmaning af Charles, hade bevisat, att farvattnet ej var fritt. Dessutom saknades en omtyckt och alltid hörd röst inom rådet, neml. Skogsblom