Göteborgsposten – 12 juli 1861, sida 2

land på en af de s. k. Knipplaholmurne, straxt utanför Elfsborgs fästning, för att der kunna koka den erhållne fisken och intaga sin måltid. Under densamma tror sig hr Olsson på något alfstånd se en hare springa, hvilken upptäckt han meddelar åt hr Ekström, hvarelter han från båten upphemtar en medförd bössa. Då denna emellertid var laddad med gammalt skott, afsköt hr E. först detta och laddade derefter ett nytt; hvarefter hr E. beger sig på spaning efter haren. Då han kommit djuret nåra, fann han det likväl vara en kanin, hvarföre han naturligtvis ej aflossade skottet mot detsamma utan afskot bössan i luften. Straxt derpå varsnade han äfven att flera kaniner funnos på holmen. Han återvände då till den afbrutna måltiden. Å en annan af Knipplaholmarne, belägen ej långt från den, å hvilken hrr O. och HB. uppehöllo sig, befann sig ett sällskap af åtskilliga fruntimmer och herrar, at hvilka de senare, sedan de hört skotten, började falla hotelser och använda oqvädinsord mot hrr O. och E. för det de skjutit kaninuer, hvilken sak de skulle inrapportera till kommendanten å fästningen. Hotelserna besvarade hr O. med den anmärkningen avt de kunde göra hvad de behagade, men blott icke komma honom för nära, hvarvid hr O. på skämt grep den bredvid liggande bössan och hotade dem med densamma. Sällskapet aflägsnade sig derefter i sin medhatda båt och hrr O. och BE. fortsatte sin måltid samt seglade sedermera ut åt skärgården. Hunna ett stycke utåt finna de sig plötsligen uppnådda at en roddbåt, bemannad med artillerister samt en båtkarl och — en fästningsfånge, hvilka anbefalla dem att vända om och åtfölja till kommendanten å fästningen. De sålunda ånyo antastade äskade upplysning om, hvarföre de skola infinna sig hos kommendanten, och fingo till svar: derföre att de skjutit hans kaniner. De förklarade detta ej vara enligt med sanna förhållandet: de hade ej skjutit någon kanin, och ansågo sig förofrigt icke behöfva efterkomma sådana ordres. Ville emellertid kommendanten nödvåndigt se dem hos sig, förklarade de sådant vara lägligast på hemresan, hvarföre de uppgåfvo sina namn och lofvade på hedersord (fästningsfången tycktes ej förstå dem) att vid återpasserandet at Elfsborg landstiga der. Då ett par af de i båten befintliga personerna kände hrr O. och E., var bätmanskapet forst på väg att återvända till fästningen; men, troligen fruktande en dem gifven sträng order att medtöra brottslingarne, rodde de ånyo fram till segelbåten, uppmanande dess passagerare att i godo medfölja. Dessa förklarade sig ej beredvilliga dertill, men möttes af: Följen med genast, annars bruka vi våld! — Godt! Bruken då våld! sade de lugna anklagade. Endast la force des bayonettes skall bringa oss hårifrån! De nedstego häretter i ruffen och ofverlemnade sig åt sitt öde. Elfsborgsmanskapet dröjde ej länge med att fastgöra deras båt vid sin, hvarefter det bar i väg till fästningen. På vägen dit möttes de af en ytterligare från fästningen utsänd båt, hvilken äfven förspändes, för att så skyndsamt som möjligt transportera de båda missgerningsmännen till den onådige kommendenten. Anlända till fästningen mottogos de af en från kommendanten utskickad person, hvilken tillsade dem att åtfölja sig. Åfven detta ansågo de sig naturligtvis icke kunna efterkomma, utan ansågo det mera passande att, ifall kommendanten önskade ett samtal med dem, han borde komma till dem. En parlamentering uppstod; missdådarne stodo på sig Ombudet aflägsnade sig slutligen och återkom med det besked, att om de icke frivilligt gin ge upp till kommendanten, skulle de föras dit med våld. Åter våld! Godt, må gå fö våld då! tänkte resenärerna, hvarefter de mec Tbevakning framför och efter sig fördes upj vill kommendanten. Sedan de der fått antichambrera en stund anlände slutligen kommendanten, hr majorer Toch riddaren 1. E. von Norman, som öppna Ide audiensen med följande mustiga tirad I Hvad ni för ena sakramentskade tjufvar som gå och skjuta mina kaniner! Era förb— rese ea , och på detta sätt fortfor hr majo ren att en lång stund öfverösa dem med svor domar och skällsord at det allra gröfsta slag Vadan dat ändetlisan Ilral ata Affan får danmn:s