hela frihetens byggnad må nednitvas 1 rulner af reaktionens bajoneter. — Uti Italien. afvaktar man Romerska frågans snara lösning. Och att denna måste vara nära, dertill kan man sluta af många anledningar. Det eländiga verldsliga prestväldet, hvilket icke skyrl. några medel, för att kunna hålla sig qvar, bar i sin egen pupill, hr Frans di Bourbon, sin Nemesis. Kåpherrarna tro, att de böra på allt sätt understödja denne af sitt folk törkastade despot, de sky inga uppoffringar för) att hjelpa honom, sjelfva öfvertygade om att han skall, genom den oreda han ställer till, ) kunna åter tillvälla sig sin tron, — och da, tänka de, belåtet gnuggande händerna, då skall det bli ett herrligt regemente, presthierarkien till en söt lukt. Det är på detta sätt, som millioner i penningar, hvilka påfven och katolska religionen fromt tillgitna personer tillsända den i nod stadde Herrans vikarie på jorden, frikostigt lemnas åt Frans II och af honom vidare utdelas åt röfvareanförare och banditer, hvilka plundra och härja i det arma Neapel på det mest himmel: skriande sätt. De sky intet, dessa uslingar, de sticka eld på rika sädesfält, bränna upp skogar och hus, plundra rika och fattiga, besticka fångvaktare och lössläppa grofva, häktade brottslingar. Detta är nu ej längre någon hemlighet — men det oaktadt tillåter kejsar Napoleon, lika obegriplig som alltid, ett sådant missfoster som Frans, att qvarstanna i Rom. Visserligen lärer påtven förklarat, att han ej tillåter, så länge han lefver, Bourbons fordrifvande; men kejsar Napoleon är. menniska, och för hvarje memiska står den moraliska lagen öfver den en enskilda äregirighetens. Napoleon kan ej vilja indirekte tillåta eller understödja dessa missdåd, hvaraf Södra Italien nu är hemsökt, han måste derföre ånyo yrka på Frans fördrifvande. Och envisas då den gamle presten på påfvestolen, att behålla hos sig sin trogne Frans, så må han stå sitt kast. Frankrikes namn är för ärofullt och hederligt, att kunna tjena till skydd for ohyggliga brott och missgerningar: det var ej tör en sådan id Frankrike gick i kriget; det var ej för detta ändamål, det återskänkte Italien friheten. Således, om påfven icke vill uppgifva sin Frans, så uppgifver, så måste Napoleon uppgifva Pius — och romerska frågan vore löst, till heder för Napoleons mensklighetskänsla och till lycka för Italien. -— I Polen håller man sträng vakt å gränsen, så att något nytt om senare timade händelser derstädes ej lyckats dunsta ut. Alla Polens vänner befinna sig derföre ock i stor oro. — I sjelfva Ryssland atvaktar man, huru långt penningkrisen skall sträcka sig och om den kommer att utöfva någon större inverkan på de politiska angelägenheterna. — 1 Turkiet väntar man, hvilken utgång eller utsträckning de af den nye sultanen lofvade reformer komma att erhålla, samt huruvida det blir någon revolution af eller ej i Serbien, en revolution, som kanske skulle gilva Turkiet dödsstöten och är beroende at situationerna i Ungern och Italien. En sådan revolution skulle utom tvifvel hafva en allmän resning af Grekerna till följd. Ett ord at Napoleon, och de största, vigtigaste hvältningar komma att i de landsändar inträffa — skall Napoleon uttala detta ord, vågar han det? Vi tro, att han tvekar; och anmärkningsvärdt är i detta fall ett senare yttrande af lord Russell i engelska Underhuset, hvaruti han otvetydigt ger tillkänna, det Frankrike och England i alla sväfvande frågor gå hand i hand. Och att England är fredligt stämdt, samt ingalunda för storartade hvälfningar, derom finnas ej tu tal. — I Preussen afvaktar man — kröningen, och mera, hvilket man gerna vill söka hålla tyst för sig sjelf. Man ser nemligen med skelande ögon på Rhengränsen, på preussiska Polen, på Slesvig och Holstein. — I Schweis är sinnesstämningen mycket upprörd. Det är den savoyiska frågan, som sätter det lilla landet i skräck. Såsom bekant, afträdde Sardinien till Frankrike äfven en nordligare del af Savoyen, hvilken dock var neutraliserad så, att Sardinien i fall af krig skulle draga sina trupper derifrån, hvarefter Schweiz skulle taga denna del under sitt neutrala skydd. Sardinien var då en jemförelsevis ringa stat och af ingen fara för Schweiz. Men då nu dessa neutraliserade distrikter kommo i det mäktiga och stridslystna Frankrikes händer, blef situationen naturligt