Göteborgsposten – 11 juli 1861, sida 2

Tilhiie tog lådan, öppnade henne och tog fram derur flere papper, vikta i form af orderdepescher. Han lemnade derefter de äldstes krets och styrde sina steg mot Charles, hvars brinnande blick tycktes vara fastnaglad vid barnet, som Morgonstjerna höll i sina armar. Xx. Blecklådan. Charles var alltjemt rof för den lifligaste rörelse och tycktes ej märka den vildes ankomst. Hans ögon riktigt slukade den lille, som han några ögonblick förut ädelmodigt räddat. Han tröttnade ej att med den djupaste uppmärksamhet granska hvarje drag i barnets bebagfulla ansigte; och då och då undslapp en suck hans bröst, hans anletsdrag förvredos och en ymnig svett betäckte hans panna. — Det är omöjligt! . . . omöjligt! mumlade han och sökte vända bort sina blickar. Men den sällsamma förtrollningen beherrskade helt och hållet hans) vilja. Hans ögon förblefvo orubbliga fästade på barnet. — Det är dock hon! det är hon! upprepade han då. Det är hennes tjusande drag! det är kennes lefvande afbild!