Göteborgsposten – 6 juli 1861, sida 2

mo i galopp ned från betesfälten och bergen och sökte alla i sin fruktan och ifver skydd i byddorna. Derpå hördes vilda tjut: man kunde trott, att ett band vargar kommit för att taga nattläger midtibland vildarne. Dessa tjut kommo från de ofantliga hundarne, lika den som hade kommit och helsat på Morgonstjernan, hvilka hade till sysselsättning att bevaka bergspassen mot engelsmännen och nu, drifna af fruktan, öfvergåfvo sina platser, hvilka de vanligen bevakade såsom djerfva, verksamma och vilda skyltposter. Man märkte likväl ännu icke någon vindpust, men hela naturen fick hastigt ett utseende, som rättfärdigade djurens förskräckelse. Hafvet, hvars ovanliga höjd Illehiie anmärkt för fransmännen, steg alltmera och sjöd likt det kokande vattnet i en kittel. Hafvet steg öfver sina bräddar, rusade in i den lilla hamnen och derifrån in i floderna, hvilkas ström hejdades i sitt lopp. Luften blef allt tungare och svårare att andas. Mygg och flugor bildade rörliga vårgor, hvilka uppfyllde luften. (Forts.)