Göteborgsposten – 4 juli 1861, sida 1

nom skogarne och stred mot menniskor och djur, eller yttrade några vigtiga ord inom rådet, hängaf den yngsta sig med ifver åt odlandet af de herrliga blommor som Saint-Vincents bördiga jord alstrade, och lärde af de svarta qvinnorna konsten att förbinda sår och kurera sjuka. Det var dessa båda unga flickor, som velat hjelpa Mahurec i den sjukvård, som han egnade Charles, och de hade båda visat den döende sin ömmaste tillgifvenhet. Men den sjukes tillstånd försämrades med en förfärande snabbhet. En afton trodde Mahurec, att allt skulle bli slut och att hans löjtnant endast hade få ögonblick qvar. Mahburec hade högst upprörd lemnat hyddan. Morgonstjernan vakade hos den döende. Mahurec bröt tvenne grenar af ett tamarindträd nära intill, samt bildade deraf ett kors. Sedan detta var gjordt, närmade han sig karaibehefen. — I morgon, sade ban till honom, skall du gräfva en stor håla i sanden. Om min löjtnant dör i natt, skall också jag dö! Då skall du lägga oss tillsammans ned i samma graf du skall på denna sätta detta lilla kors. Illehöe sträckte ut handen för att taga mot Försoningstecknet, men en snabbaree arm förde undan hans och bemäktigade sig korset. Mahurec vände sig förvånad om och stod ansigte motangigte med Skogsblomman. Den unga flickan blek