Göteborgsposten – 4 juli 1861, sida 1

gens handlingar. Hittills ha de angelägenheter, som företrädesvis äro gemensamma för de begge folken, de diplomatiska och utrikes angelägenheterna, inom hvardera folket nästan belt och hållet varit undandragna en sådan kontroll af folkens representanttförsamlingar. Detta härleder sig hufvudsakligen deraf, att ministrarne inom intetdera landet haft säte inom dessa församlingar samt deraf, att dessa församlingar hittills nästan uteslutande varit lagstiltande samt mycket litet sysselsatt sig med ötvervakandet at den egentliga administrationen. Derföre har också unionen hitulls kunnat ega bestånd så pass väl som den gjort det. Men detta måste, som sagdt, genom folkens politiska utveckling allt mer och mer upphöra, och då måste förr eller senare det förhållande inträffa, att de gemensamma angelägenheterna blifva dragna under representantförsamlingarnes kontroll. För de fall, för hvilka regeringen är gemensam för Sverige och Norge, d. v. s. för allt det som afgöres 1 sammansatt statsråd, skola vi då hafva en regering som är ministerielt ansvarig inför tvenne skilda parlamenter. Och huru skall det då gå ifall dessa parlamenter hafva olika önskningar och åsigter i dessa frågor? Den sista frågan om ståthållareplatsen lemnar ett bidrag till ett svar derå. Det skall uppstå en slitning, en konflikt, för hvars lösning något lagligt medel icke finnes förutsett inom unionens organisation. Macaulay har engång i ett tal rörande det at Oconnel väckta repealtörslaget, som åsyftade införandet af ett eget parlament för Irland utan att dock upphätva den med England gemensamma regeringen, yttrat sig om ett sådant förhållande och framhållit, huru tvenne skilda parlamenter nödvändigt förutsätta tvenne regeringar, ifall de verkligen begge skola hatva någon betydelse och det ena icke förfalla till ett parlament blott till namnet. Och så är det ätven här: den nuvarande unionsorganisationen är oförenlig med en verklig och kraftig utveckling af de begge folkens politiska lif. Antingen måste det ena eller det andra af dem, eller också begge två, stanna på ett lägre politiskt kulturstadium, hvilket icke behöfde vara fallet om de bildade fullt skilda stater eller åtminstone icke hade några gemensamma regeringsangelägenheter, utan endast bildade ett försvarsförbund med någon bestämd uppsägningstid. Frågan om den nuvarande unionsorganisationens eller ett fullt ömsesidigt oberoendes företräde framför hvarandra synes oss derföre besvara sig sålunda, att det senare för hvardera folket är att föredraga framför det förra, emedan det bättre än det andra lemnar ullfälle för de begge folken till framåtskridande i politisk utveckling, hvilket just är grundvilkoret för hvarje förnuftigt statsförhällande. Men detta är icke det enda skäl, som påpekar ett sådant svar. Ty det är icke nog med att den nuvarande unionen icke uppfyller detta grundvilkor för hvaeje politisk organisation, den åstadkommer iälfven, just genom denna brist, ett ondt, som under ett forhållande af et Ö———— sr