Göteborgsposten – 3 juli 1861, sida 1

— — en underjordisk grop och gör förargliga miner åt de nya cellfangelserna och klemigheten med missdådare. De forna förläningsimne: hafvarne af domsagorna utan särskild juridisk bildning anser han lika goda om icke bättre än examinerade häradshötdingar, förmodligen derför att dessa förläningsinnehatvare voro tolk af adel, en omständighet, som kanske etter herr Rääfs teori är nodvändig för en duglig embetsman. Ötverallt framskymtar en pisksläng åt nutiden i det eljest så törtjenstfulla arbetet. Men sadant kan gerna betraktas såsom komiska intermezzos 1 det otia at nödvändighet registerlika verket, isynnerhet om man dervid påminner sig någon at de många historierna om författarens egenheter, huru han. t. ex. spår landets undergång för jernvägars och telegrafers skull, hur han ej kan tåla en cigarrokare och hur i hans hus ej får finnas andra elddon än fnoske och flinta. Kammarjunkare KRäätf framstår såsom ett särdeles original, men ätven at dettas komiska sida kunna vi lära oss många goda, allvarsamma saker. Hans tro salggör honom, om också ingen annan. Tänkande på KRääfs resonemanger om fängelserna, finna vi det icke otroligt att en hårdare behandling i dem var sä twillvida den klokaste, som den oftast gat brottslingen en sådan minnesbeta, att han noga aktade sig för att återkomma i bojorna, dä numera ett menskligare beteende i fästningar och cellfängelser aldrig atskräcker en frigitven tänge från att dit återvända, om så händelsevis skulle göras behof. Också läsa vi nästan hvarenda dag om hur korrektionisten den och den, som sluppit lös på morgonen, blir häktad för någon illbragd på aftonen, för att etter en liten ransakningstid återföras till det visserligen arbetsamma och strängt ordnade, men lugna och obekymrade och för mängen tillochmed saknade litvet i fängelset. Det är endast det närvarande läget som för menmskan, isynnerhet den något sangviniska, icke är det lyckliga. Derför ske rymningar och rymningsförsök af dessa brottslingar, som, om de betänkte sig och sin omöjlighet för det yttre samhället, icke skulle offra andras lit och våga sitt eget för ett kort frihetsrus. Man kan vara öfvertygad att mången förrymd stortjuf under sin tarliga flykt i skog och svår ångrar sitt fribetsföretag, och tor det goda lifvet i fängelserna, såsom ett saknadt och ånyo efterlangtadt mål, tala de många bekännelserna om brott, som blifvit begångna endast i gerningsmanuens välmenande atsigt att blifva käktad, klädd och född. De nyss ifrån Långholmen rymda fångarne, hvilka dödade bevakningssoldaten, ha kanske haft några känslor i den här vägen, om de fått nägon tid att besinna sig; dock skola de säkerligen aldrig känna någon böjelse att återkomma just till Långholmen, der kommendanten säges bruka gammalmodiga seder och aldrig lägga fingrarna emellan. Angående brott, så har nu Hofrätten gifvit sitt utslag i Djurgårdsslagsmålet och för en af de dömde ganska dugtigt förhöjt böterna, eburuväl det är en bagatell för en brödrasocietet, som till sina middagar äfven konsumerar trymåer, bord och stolar, som far på egen ångbåt till tings och som tror och kanske blifvit öfvertygad att med penningar vin-! ee I ENE ENE