Göteborgsposten – 3 juli 1861, sida 1

land och den vackra simmerskan, som under tiden hållit sig fast i relingen till båten, steg lik Venus upp ur vågen och satte sina små fötter på den fasta marken, kom en stor, grå hund, af samma race som de, hvilka spanjorerna förr begagnade på Saint-Domingo, för att jaga infödingarne i skogarne, med ett starkt skall mot den vackra Karaibskan och helsade henne med gladt tjut och ursinniga språng. Den unga flickan lutade sig ned öfver hunden, för att smeka hans hufvud, men han stannade plötsligt i utbrottet af sin glädje, sträckte ut halsen, vidgade näsborrarne, inandades långsamt hafsluften, liksom för att känna efter, hvarifrån brisen skulle komma, och började darra af förskräckelse. Derpå vände han om och började häftigt springa mot land. Flickan stod alldeles häpen öfver denna oväntade flykt. — Hvad är fatt med Caumå? sade hon och öppnade sina stora förvånade ögon. Han är annars icke rädd hvarken för menniskor eller djur. — Den store anden, sade Illechöe, har i stället för ordets och förståndets makt gifvit djuren en instinkt, som aldrig bedrager dem. Caumå kände den sydliga vinden och flydde undan för faran.