Göteborgsposten – 2 juli 1861, sida 2

————— NR öfver dem som älska oss och dem vi älska! ... Men hör nu, gamle! Om din dotter blifvit bortröfvad af engelsmännen, så svär jag, att jag skall söka upp henne, om hon ock blifvit gömd längst ned i deras pråmar. Jag svär dig det, så sannt jag heter Maburec och älskar min löjtnant! — Om min dotter befinner sig i händerna på mina fiender, sade Karaiben, hvars svarta ögon gnistrade, skola mina bröder och jag nog veta att befria eller hämnas henne! Mahurec hade talat franska och vilden svarat honom på samma språk. Nästan alla Karaiberna talade väl franska. Då Karaiben slutat sin hotelse mot fienderna, hvilka vi snart skola lära känna, betäcktes genast stranden, hvilken pirogen snabbt närmade sig, af en stor mängd menniskor, och den lugna sjön fylldes med nya piroger, hvilka styrde mot den anländande båten. Men ett ännu sällsammare skådespel, hvilket säkerligen skulle tjusat en europås öga, upprullades genast för betraktaren. Fem eller sex unga flickor, som stått i en grupp på stranden, kastade sig i vattnet och simmade med förtrollande behag och kraft, stötande framför sig ett stort trädstycke, på hvilket de kröpo upp och satte sig med en oefterbärmlig skicklighet, som om de befunno sig i en salong, samt styrde fram mot den kommande pirogen.