Göteborgsposten – 29 juni 1861, sida 1

fattningar föranleda nya skildringar och i de flesta fall beror det mindre på hvad man ser än på huru man ser ock under hvilka förhållanden, i hvilken stämning och i hvilket sammanhang man upptager det i sin åskådning. Derpå beror den egentliga egendomligheten af allt sedt och allt uppletvadt och deri ligger kärnan af det berättade, Vi vilja derföre, oaktadt det myckna, som redan förut är skildradt från Konstantinopel, ur en tysk resandes skizzer från Turkiet, till hvilka han under en lång vistelse derstädes hemtat materialet, meddela en enkel men i många afseenden karakteristisk bild trån en föga känd sida at den orientvaliska hufvudstadens lif. Om man vandrar utför Peras stora gata ser man väli början mången ståtlig byggnad till venster, sändebudens palatser, europeiska hoteller, kaffehus, konditorier, deremellan påträffar man eländiga baracker och bredvid de magasiner, i hvilka vesterlandets lyx är utbredd, ser man den simple tobaksbutiken samt småvexlarens bod. Ju mera man dock allägsnar sig från passage oriental desto smutsigare och dystrare blir gatans utseende. De ståtliga byggnaderna försvinna helt och hållet och slagtarebänkar samt fruktoch grönsaksmånglares bord träda i ueras ställe. Kaftehusen öka sig, men de antaga en annan karakter, som icke mera påminner om vesterlandets stora städer. Hundradetals komma och resa, tusende lefva i åratal i Pera utan att någonsin hafva kastat en blick in i dessa hus. Och dock röorer sig eit lifligt och omvexlande lif i dem, ty dessa kaftehus 1 ändan af Peragatan höra till verldshistoriens kulisser. Det är afton, den tiden då det blir tomt på gatorna men ännu mera lifligt i dessa lokaler. Låtom oss besöka en af dem. Mörkret har redan inbrutit och hvar och en som visar sig utom hus bär en lykta af oljadt färgadt papper, ifall han vill åtlyda polistoreskrifterna samt sörja för sin säkerhet. Lyktan skyddar visserligen icke mot en röfvares eller en fiendes dolkstygn, men den gör det dock möjligt att kunna klättra upp och ned tör de branta atsatserna på dessa mörka vägar. Tid efter annan hör man stegen af en vurkisk patrull, men den håller sg till den stora gatan och beger sig icke in på de små gränder som stvä i förbindelse med den. Här och der ser man en person utan lykta smyga sig fram; han känner sin väg, och laglygnad tyckes icke vara hans sak. Vi hafva nu kommit framför ett af de omtalade kaffehusen, der en sidoväg leder bort ifrån stora gatan åt hlla begrafmngsplatsen till. Ingen skylt eller öfverskrift utmärker huset till det yttre; den som vill gå dit in vet besked sådant förutan. Vi inträda i en smal förstuga och derefter till höger i en stor sal. Bord vid bord och bänk vid bänk. En högljudd konversation på alla europeiska språk samt en tjock och odräglig tobaksrök. Här framme sitta ungrare — man ingenkänner genast de välbekanta magyariska anletsdragen — de äro höga, krattiga gestalter med mörkt skägg och trotsigt utseende. Eljen Kossuth ropa några, eljen Klapka åter andra. -Nästintill ljuder Italiens språk i alla dess mundarter, ända från Venedigs ljufliga dialekt till NeaRASAR RA