Göteborgsposten – 29 juni 1861, sida 1

Vi gingo i kapellet. Der hänger en kopis af den sixtinska madonnan, bekransad med rosor. Alla väggarne äro prydda med blommor, och deremellan äro heliga bilder ock ett vaxljussken ötverstrålar allt med sitt mil da ljus. Detta lilla Guds hus är som en dof tande trädgård, harmoniskt skön i styl och : smak. Jag har sett kristenhetens stolta do mer i söder och i norr, i öster och i vester men älskligare har mitt hjerta aldrig blitvi verordt än vid anblicken af detta klosterkapell. Här är friden tycktes det tala till en från hvarje pelare, hvarje nisch, hvarje blomkalk. Om derutanföre är Stambul eller Paris eller Wien, här inne tycktes icke vara något annat än ett tempel för den stora församling jsom är densamma öfver helajverlden. Få steg härifrån är de oroliga fördritnas sammankomstställe, der passionerna låga i en vild förtärande brand. Och något längre bort, på andra sidan om det gyllene hornet vaggar sig den tygellösa sinnesnjutningen på tusende divaner och tömmer ständigt den skummande pokalen, hvars dryck, liksom samumvindens andedrägt, förstör själens alla blomster och i stället för svalka blott bjuder en feberglöd åt de smäktande läpparne. Blott ett kort stycke skiljer detta ställe från Stambul; och det är dock en klyfta at en hel verld! Det var sent, då vi togo afsked och begåfvo oss hemåt mellan cypresserna och Campos hvita marmorpelare. Månan gick upp i all sin prakt och utgjöt sitt ljus öfver de blå vågorna och öfver verlden af palatser och moskeer på motsatta stranden. Vi satte oss ned för att njuta af de underbart sköna anblicken. Turkar och franker spatserade omkring eller togo likasom vi plats på gräsmattan eller marmorstenarne. Man hörde ljud a! alla möjliga språk ifrån cypress-dungarne. Har jag icke hört dessa stämmor förut? Det äro de, den dystra italienaren och den der greken som satt vi hans sida i går, men gossen är nu icke med. De gå dock förbi oss i ifrigt samtal. Hon är dock blott en börda för eder, sade köpmannen från Morea, och betänk, tvåhundra dukater. Skall han gå in på löftet. Du arma barn, du Welsklands doftande blomma, som stormvinden ryckt lös från den skyddande stammen, skall du förgås som den stjerna, som der störtade ned från himmeln i det mörka vattnet?