Göteborgsposten – 28 juni 1861, sida 1

vänligt svar på alla våra frågor. Kanske kände de sig tacksamma öfver att vi 1 alla händelser hade lemnat dem deras lif, hvilket är mera än de kunna vänta af sina landsmän, de upproriska, då de göra dem ett besök. Nägra at byarne längs vär väg voro blotta högar af grus, andra åter hade bibehållit mer eller. mindre likhet med menskliga boningar. I de större byarne, såsom i Hosi-woo, som för någun tid ockuperades af vära trupper, tyckas invänarne med en viss pietet hatva såsom angenäma reliker bihehållit sina tienders inskrifter å dorrar och väggar, och sådana i garnisonslitvet vanliga ord som officersqvarteret, kommisariatet, allmänna hospitalet 0. 8. v. mötte oss, hvart vi vände oss. Man kan dock icke undgå att med saknad anmärka det alla sådana byggnader som synas hafva lemnat tak åt de inbrytande trämlingarne, på ett ömkeligt sätt äro berötvade alla slags träarbeten, hvilka troligtvis, allt efter som behofvet fordrade, användts vill bränsle för att koka mat eller vatten med. I Ho-si-woo stötte vi på en biskop at den franska missionen, som var stadd på återväg till Europa, efter att hafva vistats 25 år i Ki va. Han, var helt och hållev klädd på infödingarnes vis och saknade icke ens den kinesiska hårpiskan, samt tycktes bemötas med mycken vördnad af den otrogna hopen, som samlat sig omkring honom iör att se mandarinpresten. De franska missionärernas i Kina sjelfuppoffring och nit samt deras i allmänhet rena och enkla lefnadssätt — deras antal i det himmelska riket och i konungariket Siam öfverstiger 1,500 — har icke blifvit utan inverkan på folket, ehuru den icke visar sig genom en urskiljningslös omvändelse i massa till en nominel kristendom. Sedan vi passerat öfver stenbryggan vid Palichou, som år känd ifrån kriget och som ännu bär omisskänneliga spår at de franska kanonerna, kommo vi in på den breda, stenlagda väg som förer till Peking. Den befann sig dock i ett så uselt tillstånd att vi töredrogo en annan, mindre väg, som löpte parallelt med den, och en tre eller fyra timmars tråkig och dammig ridt förde oss till Chanyung-porten i den himmelska hufvudstaden. Ännu en tre engelska mils ridt genom gator, med trädrader på sidorna och mera liknande trakten utanför en landsby än det inre af en stor stad, och vi anlände till porten af Liangkung-fu, det åt den britiska ambassaden anvisade residenset, en öde, sönderfallen byggnad, som tid och penningar visserligen kunde förvandla till en dräglig barack för en infanteribrigad, men som aldrig kan blifva ett beqvämt och komfortabelt residens för en minister och några tå medlemmar af hans följe. Europger äro ännu en nyhet i Peking. Några höga herrar i bårstolar och några mandariner till häst, ledsagade af talrikt följe, hvilka vi mötte, vände bort sina blickar från den stötande åsynen at oss främmande djeflar, då vi passerade; men krämarene kommo till