Göteborgsposten – 26 juni 1861, sida 1

en liten smula afund förargas öfver sennorans nonchalans att lägga i dagen åtskilliga deras frimurerihemligheter. Sennoran besitter (allt dömdt genom kikarn) dea yppiga sydländska skönhetens fullhet lekamligen, och om icke gracerna i Olympen inötvat hennes rörelser, så har det spanska, fria behaget i dem gjort nog för att till hennes fötter lägga denna syndiga verlds herradömen. Mindre, teatern är nu medtäflare till Cirkus Renz; Sennoran dansar för fulla hus, fulla hjertan och de uppmärksammaste blickar. Kungen som intresserat sig för cirkusen, bevistat dess representationer, tagit hästarne i särskilt ogonsigte samt begätvat hr Renz med en guldmedalj, skall nog uppskatta Pepitas törtjenster och kanske nådigt tilldela också henne ett nådetecken i guld (illis quorum meruere labores). Vi andra ha bara blommor att kasta framför henne, hopbundna af tacksamheten och förtjusningen. For dem få vi blickar at sydländsk glod tillbaka och minnet at dem i förening med sommarvärmen gör oss sömnlösa nätter. Största delen af Sveriges tjenstemän, borgare etc. är säkerligen invigd i Frimurareordens mysterier. Men ändå finns det folk qvar, som står utanför Salomos tempel och toörtalar den för dem okända saken och tycker mycket illa vara, att våra prinsar så ifrigt sysselsätta sig med mureriet. En underrättelse, att prins Oscar längre fram skulle begifva sig wull Gefle för att åt denna stads goda innevånare inviga ett ftilialtempel, har varit föremål för en kritisk betraktelse i en tidning. Det förefaller oss likväl som om man icke borde kosta krut på döda hökar eller harmas öfver ett sällskap, som, hvad för slags hemligheter det än besitter, likväl icke i den offentliga verlden vill uträtta annat än goda verk och som sannolikt aldrig haft och i vårt land isynnerhet aldrig tår någon politisk betydeohet och derför ej heller kan vara farligt för sitt hemlighetsmakeri. Frimureriet, efter alla anledningar att döma, är som så många andra sällskapsordnar ett tillfälle att roa eller uppbygga sig med gammaldagsceremonier, äta och dricka broderligen, atlägga en skärt till de fatuge och intet vidare. Lycksökarne sägas inom denna orden vara talrika, må vara, men hvad de vinna, det syns sällan till. Frimureriet är visst en gammal ruin, om hvilken det säges många underliga ting om hemliga gångar och spökerier, men cm man undersöker saken, finner man ingenting. Midsommarn är inne, löfmarknaden, blommorna, lustresorna och all möjlig treflighet. Vi ha fått åska och regn till vederqvickelse i dagens tunga och hetta, vi dricka artificielt vatten eller se på hur andra gora det om morgnarne i Humlegården och på Carl XIII:s torg. Lifvet är fullt, om ett par dagar är det i aftagande. Glädjen är flyktig på jorden och sommarn i norden, men ännu räcker den en tid, en tid af sommarnöjen, at ack, hvad det nu är skönt, kors, så förfärligt varmt, låt mig bjuda på sodavatten. B. P.