Göteborgsposten – 26 juni 1861, sida 1

g oo att skjuta långt. Han boppas kunna konstruera sådana, som trätfa målet långt utöfver en svensk mil, och detta är ju förskräckligt storartadt. Med sådana vapen må ni väl kunna hålla fienden på distans och, når den stora ryska flottan upptäckes med kikare i farvattnet, sönderskjuta vi hela tutten innan ryssarne varsnat en enda fiende. Nu är blott angeläget att konsten att tillverka dessa präktiga kanoner icke blir utlärd till eröfrarne i verlden och framforallt att Napoleon icke får tag i den, så att han en vacker dag skjuter ibjel Tyskland tvärs otver Khenstroömmen och England tvärs otver Kanalen. Men gerna unna vi Polackarne av få läna några exemplar, dito Ungrarne och broderligt skola vi väl skänoka ew willräckligt antal att placera vid Eidern. Men ej nog med denna vigtiga uppfinning, som vi hoppas skall göra löjtnant Engström stor ära och fosterlandet mycken nytta. En hofjagare på Djurgården har gjort en bomb, som skall hafva de mest förstorande egenskaper, då den kastas på krigsskepp. Den säges kunna gå under vattnet och alldeles obe märkt tillfoga ett krigsskepp den största skada. Profskjutning koxwmer att anställas och blir resultatet fordelaktigt, så behötva vi icke så mycket sörja för hvarken stora eller lilla flottan, utan stanna lugna på vår strand med dessa bomber och Engströms kanoner. Det vill emellertid häraf synas som andan i vårt land är krigisk och awt geniet i att uppfinna krigsverktyg, ju tförfärligare, dess bättre, flnns till ätven utom Frankrikes och Englands verkstäder. Så har då ändtligen Linköpings stift efter ett besynnerligt val fått sig en synnerligt lärd ock statskyrklig biskop. Om detta stifts presterskap hyser lika många olika meningar om huru kyrkan nu för tiden bör anses och handhatvas, som det visade splittring i valet af den person som skall föra det an, så hoppas vi att biskop Bring med sin kraft och sin kräckla skall törmå återställa enigheten i tänkesättet om så väl det ena som det andra, hvilket presterskapets och kyrkans frid tillhörer. Om, såsom man någonstädes skrifvit, biskop Bring är en annan Brask, så är det ju godt och väl, då man tager Braskens administrationsskicklighet och nit för kyrkan i betraktande. Tänker man åter på någon likhet i deras slutliga öden, så är det ju äfven tröstefullt att nu liksom då vänta en upplysande och lyckliggörande reformation inom andans verld. Den vidtberömda Sennora Pepita di Oliva har efter en liten opasslighet upptradt i hela glansen at sin förföriska danskonst. Aftonbladet har talat om sydländsk glöd, men Dagligt Allehanda har rent ut förklarat att Sennoran icke mer är någon dufunge, icke någon Hebe, som behagar på det viset, men att hon i stället är yppig och imponerade och att, när hon i El Ole lutar sig tillbaka liksom försänkt i vällustfulla drömmar, så är det någonting att se. Ja, i sanning det är förtjusande åtminstone genom kikarn, det är visserligen icke fråga om någon sylfid eller om någvn engladans, det är en mensklig varelse, ett skapelsens mästerverk som visar sig fördelaktigt för publiken, der beundrarne naturligtvis äro herrar och der damerna med