Göteborgsposten – 22 juni 1861, sida 1

med fasta steg mot den trappa, vid hvars slut han skulle nödgas afstå från sin frihet. FouchE hade ej förlorat ett ord af detta samtal och hans forskande blick sökte utgissa hvad som rörde sig i de båda samtalandes själar. — Bedragen och afskedad! mumlade Jacquet och satte foten på första trappsteget. Det är för mycket, men tålamod! Framtiden tillhör mig! — Nåväl, sade Fouch6, våra fiender triumfera, vi äro slagna, den lilla Rosa är förlorad... vi kunna endast höja hufvudet och erkänna vårt nederlag. Jaequet fästade en djup blick på oratoriern. — Att kunna vänta är den menskliga vishetens första regel, sade han, och de Crosnes skall icke alltid förblifva polislöjtnant. Fouch tog Jacquets hand och tryckte den hårdt. — Godt! sade han sakta. Ni är en man! Vi skola träffas. — Hvad tänker ni göra tilldess ? Jacquet beledsagade dessa ord med en underlig åtbörd : man skulle kunna trott, att han i luften gjorde ett symboliskt och hemlighetsfullt tecken. Fouch stod ett ögonblick förvånad, men