Göteborgsposten – 21 juni 1861, sida 1

guldgalonerade byxor förbi oss, åtföljd af en ordonnans. Det är general Bragg, sade adjutanten åt mig. Generalen vände om höll i sin häst och jag presenterades för honom som jag satt i kärran. Befälbafvaren öfver de konmtedererade staternas armå vid Pensacola är omkring 42 år samt starkt byggd; hans ansigte är mörkt och har djupa fåror, hans mund är bred, hans ögon skarpa och genomträngande, men på intet sätt ovänliga; hans hår är mörkt och han bär sådana regelbundna polisonger, som för blott några år tillbaka utgjorde de engelska generalernas förtjusning. Generalens sätt är raskt och öppet och hans leende är mycket behagligt. Han ville icke höra af att jag skulle fortsätta min resa till hans qvarter i den kärra jag nu satt i, och hans ordonnans anskaffade en ambulans, dragen af ett par mulåsnor, i hvilken jag fullbordade färden. Vid slutet af resan öfver den sandiga slätten stod, inneslutet af en hög mur, ett väl skuggadt hus midtibland ekar och sycomorer, med vakter vid porten och med hästar, som hållas af ordnonanser, under pelargången. General Bragg helsade mig välkommen uppe på trappan, som ledde till verandan, samt förde mig efter några allvarliga helsningsord till sitt embetsrum. Der talade han med otillgjordt allvar med mig om den strid i hvilken han skulle spela en så framstående roll. Etter det mexicanska kriget hade han dragit sig tillbaka från Förenta Staternas artilleri, men då hans stat hotades var han skyldig att försvara den, Han var öfvertygad att norden icke åsyftade något mindre än underkufvande. Allt hvad han önskade var fred. Slafveriet var en instution för hvilken han icke var ansvarig; men hans egendom hade blifvit honom tillförsäkrad genom lag och den utgjordes af slafvar. — General Bragg tog slutligen, innan vi superade, fram sina plankartor och visade mig ställningen och läget för hvarje kanon i hans batterier och belägringsarbeten. Han vwvisade den största klarhet och öppenhet i sina meddelanden och var angelägen om att framhålla att han hade mycket större svårigheter att besegra än general Beauregard hade vid Charleston. Han kände väl det inre af Pickens förut, ty han hade varit stationerad der en gång under sin tjenstgöring i Förenta Staternas tjenst. Det var sent på natten, då jag å en af generalens hästar åtföljd af en ordonnans återvände till varfvet, der jag låg öfver natten ombord å Diana. Vår lilla skonert låg lugnt vid bryggan hela natten men ingen tilläts att komma ombord utan att ha pass. Nattens tystnad afbröts icke af mycket buller, men med morgonen begynte åter de vanliga tecknen till krigiskt lif. Jag sprang upp ur min hängmatta, slog mitt hufvud mot taket och begynte, ansenligt konfunderad af resultatet deraf, att med synnerlig uppmärksamhet taga allt omkring mig i noga betraktande, för att uppnå visshet i afseende å den teori, som helt plötslö ———-A — 2 mmm mds rnenrostestötr