Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 1

han väntade synbarligen på ett ord eller en åtbörd från någon af flickorna, för att lemna rummet. Efter några ögonblicks djup tystnad, hvilken endast stördes af systrarnes häftiga andehemtningar, vände sig Blanche till hälften mot grefven. — Huruadan er nedslagenhet än må vara, min herre, sade hon med darrande stämma och sökte återhålla sina snyftningar och tårar, huru förfärligt det slag än må vara, hvaraf vi drabbats genom det bådskap ni tillfört oss, så var likväl öfvertygad om att vi efter förtjenst bedöma ert handlingssätt under denna smärtans och sorgens tid. Var öfvertygad om de båda arma flickors tacksamhet, hvilkas lif ni räddat, men hvilka ni hädanefter icke mera skall kunna tillföra någon tröst. De Sommes tog ett steg framåt. — Min fröken, sade han med beundransvärdt väl spelad rörelse, jag visste ej, det försäkrar jag er, att jag skulle bli den oblidkeliga Försynens verktyg. Det brof, som jag lemnat er... -— Af nåd, min herre, afbröt Blanche, tala ej om detta bref! Och en stark rodnad drog öfver den ung: flickans panna, under det hon tryckte konvulsiviskt intill sig sin systers nästan viljolösa kropp