Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 1

j Språkrör från Stockholm. Den 15 Juni. Den store statsmannen, en af tidens rykt baraste personer, en verldshistorisk man, gret ve Cavour, har dött. Han som andra måste till slut inbetala lifvets amorteringslån, mer denna händelse har följts af sorg och saknad öfver hela jorden, der hela folk eller enskilda personer mera behjerta mensklighetens är egoismens sak. Sorgetal ha blitvit hållna i parlamenterna i skilda länder, tidningar ha utkommit med svarta kanter, sorgedrägt ha! blifvit anlagd för månader eller dagar, i stå derna och på landsbygden omtalas och bekla gas det remarkabla dosfallet — och glömmes Det är en som sörjer djupare och gråtei uppriktigare än alla andra, en som icke vil låta trösta sig sä snart, det är frihetens ge nius som dröjer qvar vid urnan, sedan men: niskorna der lemnat sina kransar och gåt bort igen i lifvets taflan och äflan. Har stannar der och sörjer ej blott för Italiens skui utan för hela den verld som längtar efte: fribeten från tunga bojor, efter ljus i despo tismens mörker, efter rätt och sanning i god tyckets och falskhetens herradömen. Har staunar der och sörjer till dess en värdig et terträdare kommer, ädel, storsinnad, snillrik mäktig i anda och kraft, lefvande för frihe tens heliga sak. En sådan på hela mensklig heten inverkande och välgörande man upp står icke ofta. Han är lika sällsynt son aloöns blomma, hvilken blott hvart hundrad år säges förete sig. Cavour var icke blot en stor man, han förtjenade att vara det Ifö sin ädelhet, för sin statsmannaskicklighet oc sina menskliga dygder. Itahen har förlora en af sina krattigaste befriare och välgörare men rikt med arfvet af hans anda skall de likväl hinna sitt icke aflägsna mål. Mensk ligheten har förlorat en af sina verksammast och tillgifnaste vänner. Fjerran från norde önskade vi lägga en enkel sippa bland d rika lagrar som pryda hans graf. —— EERO ——————————