Göteborgsposten – 18 juni 1861, sida 1

— person, än detta. Inom den korta tidrymden af fem dagar försökte de att bota grefve Cavour för fyra eller ännu flera olika lidanden — congestion åt hjernan, typhus, intermittent feber, hjernfeber, vattensot och slutligen gikt; och mot alla dessa sjukdomar tänkte de icke på att använda något annat än deras suveräna läkemedel mot allting — lancetten. Jag tror att dessa utmärkta praktikers namn förtjena att öfverlemnas åt efterverlden. De voro d:r Rossi, d:r Mattoni och mot slutet konungens egen läkare Riberi, samma person, under hvars händer Victor Emanuels moder, gemål och broder, den ena efter den andra, uppgåfvo sin anda i början af det olyckliga året 1855. Dr Tommasi, som tillkaliades trån Pavia af grefve Cavours vänner, erhöll icke tillträde till konsultationerna. Sinnesspänningen hos Turins befolkning, sedan faran för förste ministerns lif blifvit känd, närmade sig nästan till vansinne. Hela gårdagen, isynnerhet om aftonen, ända långt in på natten, var porten och ingången till grefve Cavours palats samt gatan utanfore och alla de avenuer som ledde dit, upptagna af bekymrade ansigten, sorgsna och tysta, och som knappast i en låg hviskning meddelade hvarandra hvad de fruktade och dock hoppades att icke skulle ske. Hade döden varit en synlig fiende, som man kunnat gripa tag i, skulle man kunnat säga att det mörka och stela uttrycket i dessa ansigten tillkännagaf ett fast och förtvifladt beslut att kämpa med honom. Oaktadt upprepade anfall af dilirium, tyckes grefve Cavour hatva haft en bestämd förkänsla af sitt öde. Då han dagen före sin död såg sig allena med sina hustjenare, frågade han dem med stort lugn, om hans läkare hade öfvergifvit honom? Då de med förvåning och bestörtning svarade, att de icke ännu ett enda ögonblick tänkt på att öfvergilva honom, svarade han med ett leende: Det är jag som i morgon skall öfvergifva dem. Konungen gjorde upprepade besök hos grundläggaren till hans dynastis stora framgång. Inrikes ministern Minghetti anhöll om ett sista samtal med den italienska statskonstens utmärkte ledare, men afbölls derifrån af hans läkare. Farini var hos honom intill sista ögonblicket. Den döende mannen visade mycken styrka och lugn under den sista kampen. Han tyckes icke hafva lidit af svårare smärtor, åtminstone visade han det icke på något sätt. Han talade mycket flytande och ätven med sin vanliga humor, bäde under ögonblick at sinnesfrånvaro och under sina ljusa mellanskof. Intet ord undslapp honom under hela tiden, hvilket skulle tillkännagifvit den minsta känsla af bitterhet eller ovilja mot någon menniska, vare sig lefvande eller död. Om denna jemnt sysselsatta, af planer ständigt upptagna själ icke hade ledighet för någon särdeles hängifven vänskap eller någon ömmare känsla, så var den dock alltför högt upphöjd öfver den menskliga passionens krets, tör att hysa någon hågkomst af en oförrätt eller en småTRIVS SVT ka EE Set TNT ENT TT ANA STNENSP RANE TNE