Göteborgsposten – 17 juni 1861, sida 1

på. Jag kan se lilla Rosa, när jag vill. Hon var vacker, ljus, frisk och rödlätt, hon var liflig och klok... — Ja... så är det!... stammade m:me Bernard. — Nåväl! fortfor den unge mannen, den lilla flicka, vi påträffade, var också blond samt af samma ålder som Rosa; men hvilken skiljnad emellan dem! Denna var mager, klen . . . hennes lilla ansigte förrådde inre lidande, och hennes anletsdrag voro vanställda af någon nyligen genomgången sjukdom, hvilken gjort henne mycket ful .. . Hon knappast hörde eller såg oss. Man skulle kunnat tro henne vara idiot. Och det va likväl just hon, som hr Fouchå hoppades vara el dotter; det var fröken de.. Jean tystnade på en vink af oratoriern. — Detta barn var detsamma som jag trodd: vara dödt, sade Fouch6. De säkraste intyg hafva öfvertygat mig derom. Lilla Rosa skulle dess. utom ha känt igen Brune och Jean, om dessa icke kunnat känna igen henne. Nej! det var icke er dotter... M:me Bernard afsvimnade. Bernard oct m:me Lefebvre skyndade att egna henne sin vård men den sjuka var så svag, de skakningar hor nyss utstått hade så förkrossat henne, att hor förblef liggande sanslös, oaktadt hennes vänners bemödanden att återkalla henne till lifs.