Göteborgsposten – 14 juni 1861, sida 1

så upprörd röst, att den nästan liknade en döendes rossling, min amiral! jag har räddat er trenne gånger i mitt lif! ... ni har ibland sagt mig det; men jag påminner er nu för första gången derom ... Jag har för er skull erhållit trenne djupa sår... ni vet ju? ... Jag har likväl aldrig bedt er om något... men nu är det en skuld, som ni måste betala mig, min amiral! Gif mig mina löjtnanters lif och frihet... och som jag dermed kommer i skuld hos er, skall jag låta döda mig för eri första kampanj? Jag svär det vid den heliga jungfrun! Mahurec hade höjt hufvudet: tvenne tårar glänste i hans ögon och sipprade utför hans kinder. Amiral de Suffren förstod sig på sitt folk och visste att uppskatta hvarje sann själsstorhet. Dessa tvenne tårar, hvilka framqvällde ur tvenne ögon, som aldrig blinkat hvarken inför Guds eller menniskornas vrede, som alltid sett stormen och fienden orädda 1 ansigtet, dessa tvenne tårar utöfvade på amiralen en verkan, hvilken ban icke sökte undandraga sig. — Mahurec, sade han allvarligt, jag ville sjelf tala för markisens och vicomtens sak. Konungen har beviljat mig audiens ... Nu är tiden inne, kom med mig! Ludvig XVI skall skatta sig lycklig öfver att få se hos sig en man, hvilken jag skall föreställa för honom så