Göteborgsposten – 13 juni 1861, sida 2

Derpå fortfor han vänd till amiralen. — Var utan fruktan, min amiral! det är jag, Mahurec; jag har ännu hafveri i skallen, men jag är god i kölgången. Då de Suffren igenkände den af honom så mycket värderade sjömannen, närmade han Big honom lifligt och sade: — Återigen du! — Återigen jag! svarade Mahurec; det är icke rätt artigt, dethär, min amiral, men jag har ej heller seglat ett så långt streck, för att komma och säga er artigheter. Amiralen betraktade matrosen med djup uppmärksamhet och synbar förvåning. Den förut så raske sjömannen hade verkligen undergått en stor förändring sedan den dag då vi sågo honom senast samtala med amiralen i Versailles. Det var visserligen samma herkuliska gestalt, samma breda axlar, och samma rättframma och uttrycksfulla ansigte, men kroppen hade magrat, armarne voro icke mera så starka, ansigtsdragen hade genom något inre lidande mycket förändrats och den förut så solbrynta hyen hade nu fått en marmorhvit blekhet, hvilken förrådde stora blodförluster. Sjömannen uthärdade utan att blinka den forskande blick, som var häftad uppå honom. — Huru är det med dig? frågade slutligen amiralen, du har förändrats! Är du sjuk ?