Göteborgsposten – 13 juni 1861, sida 1

amiral de Suffren, hvars alla rörelser han följt, gått genom detsamma. Derefter gick han under skenbar likgiltighet längs de stora fönstren och följde hastigt efter amiralen, utan att denne ett enda ögonblick kunde ana sig vara spionerad. Hr de Suffren befann sig snart dernerc, hvarifrån det för slottet så ovanliga stojet hördes. Han blef midti en grupp af betjenter, gardister och jägare varse en karl, klädd som örlogsmatros, hvilken slogs och knuffades med sin omgifning. Amiralen hyste den största tillgifvenhet för sitt yrke och allt som rörde flottan var af egenskap att kunna djupt uppröra honom. Vid åsynen af sjömannens kamp glömde han också hvar lakejen berättat; han såg endast en af betjented öfverfallen sjögast och utropade derföre med dundrande stämma : — Uslingar! vågen j skymfa en af konungens egna sjömän? Denna oväntade mellankomst utöfvade stor verkan på de närvarande. Hvar och en ryggade frivilligt tillbaka och matrosen stod snart alldeles ensam midti kretsen. — Ah! landtkrabbor! skrek denne och lät sina ord åtföljas af en förfärlig räcka svordomar, för hvilkas återgifvande vi anse oss böra förskona läsaren, nå, hundar! jag sade cr ju, att jag skulle träffa min amiral.