Göteborgsposten – 12 juni 1861, sida 1

——-Ä II TTrrHara ar att vi närmade oss en plats der vi skulle lägga tll. Vi sågo dock icke till någon kaj och väntade dertföre med spänd uppmärksamhet att få se den process, genom hvilken vår däcklastade skuta skulle i en ström af fyra knops hastighet svänga omkring till sitt osynliga förtöjningsställe. Då vi dock närmade oss till en af hjulspår fårad inskärning i stranden, formildrade sig hvisselpipans skrik och ingaren svängde sig i sin fart kring sig sjelf, ik. en foörtoljd elefant, som vänder sig om ull motstånd på sin flykt. Dess tvenne maskiner äro nemligen lika så oberoende af hvarandra som secederande stater. Vändande sig upp mot strömmen lade den sin nos ofver strandbanken och höll den der med tillbjelp at sind hjulskoflar, tills en lång planka blifvit lagd i land ifrån dess bog samt tre passagerare med sina nattsäckar öfver den samma blitvit satta i land samt en plantageegare med sin familj samma väg stigit ombord i stället. Landgångsplankan halas in, ångaren svänger sig skickligt, ungefär som en, hvalfisk i en kanal, med fören nedåt strömmen och vi fortsätta vår resa. Dessa uppehåll upprepas åtskilliga gånger före mörkrets inbrott 1 det vi landsätta på det ena stället en tunna, på det andra en packlåda o. s. v. samt här och der tillfälligtvis upptaga någon passagerare. Efter supen återvände vi till balkongen för avt i detta klimat, der ljus och hetta äro samma sak, njuta af den dunkla aftonens svalka. Då vi klöfvo det svarta vattnets glasaktiga yta, tycktes de med stor skog bevuxna stränderna inklämma oss. alltmera tätt samt sluta sig tillsamman framför oss, och under det vi gledo utföre med en hastighet som endast behölfde förenas med bruset af ett vattenfall för att inge en föreställning att man rusade rakt ned mot en vild katarakt, läto vi vår fantasi följa sina nycker samt öfverlemna sig åt jemförelser mellan det mörka perspekvivet framför oss och den osäkra framtiden. Återigen en skarp hvissling, och ett rödt ijussken blossar upp från vår förstäf och förstärker skuggorna omkring oss. Det härleder sig från anländandet at ljusträ, ett slags mycket kådig granved, i en på byglar, likt ett ljusterhalster, framför ångfartygets bog upphangd korg af jerntråd, hvars eld upplyser ett stycke af floden framför oss, så att den lemnar ledning åt den likt en omnibuskusk på sin höga plats uppspetade styrmannen utan att förblända honom med sitt sken. Efter någon tids fart lade vi till vid strauden, den ofvannämnda lysniugsapparaten flyttades från sin förra plats samt fastes å en trelut, ew förtöjningståg slogs kring ett stort träd på stranden och manskapet gick i land för att taga in ved. En hög brant strandbank ligger bredvid oss, och under det skugglika ligurer röra sig at och an med föda för våra ugnar taga vi i betraktande en lång trappa som 1 en skarp vinkel reser sig utefter strandbranten samt förlorar sig i de skuggor som betäcka höjden ofvanför våra hufvuden. Denna trappa har på hvardera sidan om sig en stupande bana med skenor uppför hvilken fraktgods, som såttes i land, halas upp samt parallelt med den en träbana utför hvilken bomullsbalar och spanmålssäckar vräkes ned för att inlastas å ångbåten. En eller två af våra ARA Rn