Göteborgsposten – 11 juni 1861, sida 1

auktionsförrättaren, bjuda mer än niohundrade (emtio dollar? En man nära intill mig öppnade sin mun, spottade samt sade Tjugutem tillv. Endast niohundrade sjuttiofem dollars äro bjudna för honom, började åter den andre, det är kuriöst — endast nio hundrade sjuttiofem dollars! Finns det ingen som vill o. s. v. Bredvid den talande auktionsförrättaren stod en kraftigt byggd ung man af tjugufem års ålder, med ett pakett 1 handen. Det var en muskulös person, med breda skuldror, men något kort till växten; han var klädd i vid, smutsig, öppen blå jacka, en grof bomullsskjorta samt vida, något trasiga byxor och söndriga skor. Hans ansigtsuttryck bar en pregel af sorgsenhet, men det var på intet sätt obehagligt, trots hans tjocka läppar, breda näsa och framåtstående kindben. På hufvudet hade han ull i stället för hår, hans polissonger utgjordes af några små, svarta, ulliga hårstrån och hans hud var mörktärgad som en hindus. — Jag är hvarken sentimental eller en black republican, eller en negerdyrkare, men jag måste bekänna att denna åsyn förorsakade en besynnerlig dallring inom mitt bröst. Jag sökte förgätves att intörlitva mig med det faktum att jag för en summa af 975 dollars kunde blifva likaså absolut egare till denna massa kött, blod, ben och hjerna, som vill den häst, hvilken stod vid min sida. Det fanne icke något, som kunde öfvertyga mig att menniskan ej var en menniska; han var visserligen icke min broder, men han var obestridligen en medmenniska. --Jag har set! slafmarknader förut i östern, men af en eller annan orsak kastade då scenens orientaliska karakter en dager öfver transaktionerna, som borttog från dem den obehagliga egenskap a vidrighet och hård verklighet, hvarmed denna nu trängde sig på mig. Det tycktes likasom stå i öfverensstämmelse med tingens naturligs ordning, att en turk eller egyptier köpte oci sålde slafvar. De turbanoch schalbeklädde köpmännen med vida byxor och långa pipoi och som talade ett fremmande språk, sågo u som om de voro sysselsatta med afslutand af rättmätiga affärer, och man visste dessuton att offren icke voro dömda till något särdele: hårdt arbete samt att de skulle bli behandladt såsom på visst sätt hörande till familjen. Mer här stötte det mitt öra att höra det egna spri kets välkända ljud utgöra det medium, hvari genom den afskyvärda köpeafhandlingen at slutades, och det gjorde ett pinsamt intryck att se personer i europeiska klädedrägter sys selsatta med en sådan affär. Kanske skol: dessa känslor kunna utplånas, ty här finna: många icke-amerikanare, som äro ifriga an hängare af slafverisystemet, ehuru det nog ä sannt, att deras sinne för detta system icke så litet torde hafva blitvit väckt genom del fående af profilen vid detsamma. — Negrern: stå lågt i pris var den enda anmärkning son de närstående personerne gjorde vid allt sammans. Jag fortsattte min vandring uppför el