Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 1

Em ST Grefve Camillo Cavour. Ser nm icke, att Cavour till slut skall Wanga undan er allesamman? yttrade en gang konung Viktor Emanuel till dåvarande sardinske premierministern makis dAzeglio, då denne föreslog grefven till handelsminister. Detta yttrande fälldes år 1849 och nu, år 1861, då den store statsmannen ryckts undan från sin verksamhetskrets, hade han länge innehaft denna första plats bland ej allenast Italiens, utan alla vär tids statsmän, som konungen profeterat. Det är ock dertöre hvar och en mäste stanna med rörelse och vördnad vid det dödskors, som nu ristats i Cavours lefnadsalbum och der satt en stor slutpunkt för hans verksamhet. Det är äfven af samma känsla, som man ej kan underlåta att kasta en hastig blick tillbaka 1 de senare dagarnes lustoria, deri den nu aflidne spelat en så stor roll och i det stora klöfverbladet Viktor Emanuel, Cavour och Garibaldi hatt den vigtigaste, om ej första platsen. Cavours tidigare verksamhet är alla bekant, ty hvar och en har med häpnad sett, huru genom bans viljokrait den italienska nativnaliteten vaknat till en sjeltmedvetande men denna verksamhet, som också för tidigt redt kroppens graf, egde itiden utsträckning, hvilken slår hvar och en med förvåning ötver att en dylik omfattande detaljkännedom i alla, ätven de svåraste ämnen, kan finnas inom en euda dödligs hjerna. Uavour har nemligen innehaft haudels-, finaus-, utrikes-, Iinrikesoch marin-ministersportfoljer. Sallan har han haft blott en utaf dem, utan oftast två, slundom åätven tre, jemte det hans öfriga kolleger nästan ständigt varit hans passiva tjenare och med vördnad böjt sig tör hans klarare uppfattning, säkrare blick och oböjligare energi. I ingen af dessa så olika grenar af stawsalttärer har han varit utan stor nytta. Säsom handelsoch finansminister ordnade han Sardiniens efter 1849 alldeles förstörda finanser, intorde frihandelspolitik, genomskar landet med kommunikationer och gat derigenom handeln stor lyftning. Såsom inrikesminister har han varit själen 1 stadgandet al den fria författning från 1848, som ltalien nu eger, och ej bäfvat tillbaka fastän hela presterskapet rest sig I raseri: emot honom och slungat bannlysningssträlen öfver hans hufvud. Såsom mariuminister nu senast har han skapat en mäktig flouta, hvars flagga snart skall ses med swor aktning bland andra stormakters och med den engelska och franska dela väldet ofver Medelhatvet. Men alla dessa sidor af hans statsmannaverksamhet blifva små, då de komma invid hans storartade sträfvan som utrikesminister och italiensk fosterlandsvän. Med den djupa blick i de framtida närmaste händelserna, som endast är beskärd det miktiga snillet, insåg han, att Italiens öde måste förändras. Dritven af sitt för fosterlandet varmt klappande hjerta, hängaf han sig