Göteborgsposten – 6 juni 1861, sida 1

II— —V.Å—r —————— vvs ronsmedaljer, och hans blå ögon taga sig j: ärdeles väl ut emot den något bruna hyn,l om är mörkare än pannan, i följd af resor ch promenader under bar himmel. Munnens onturer ha en fullkomligt grekisk renhet ch ädelhet; ansigtsuttrycket röjer en majetätisk och mild tasthet, som stundom lifvas senom ett intagande leende. Den kejserliga familjen åtföljes af de förvämsta officerarne i armeen, palatsofficerarne ch stordignitärerna, som konvoyera hvar sin lame. Man ser blott guldprålande uniformer, ned diamantstjernor beströdda epåletter, orlenskraschaner, stjernor af emalj och ädelstenar, som göra bröstet till ett verkligt strålhaf. Några bland dem, de mest gynnade och örnämsta, bära vid ett halsband en orden, som mindre afser äran än vänskapens känsla. Denna orden består i kejsarens porträtt, omsifvet af briljanter, och de som bära den, äro lätt räknade. Tåget skrider framåt och förstärkes under vägen. En ädling träder fram och bjuder en dame armen, och det nya paret sluter sig till de andra, intager sin plats och rättar sina steg efter dens gång, som anför tåget. Det måste icke vara lätt att på detta sätt marschera otadligt framåt med tusende ganska ironiska blickar fästade på sig, då det minsta stapplande, den minsta tafatthet i hållning och det obetydligaste misstag uppmärksammas med skadeglädje. De militära vanorna komma här många män till godo. Men tänk blott hvilka svårigheter för damerna! Största delen af dessa löste ypperligt den svåra uppgiften, och om mer ån en kunde man säga: Et vera incespe patuit dea! De sväfva framåt smyckade af plymer, blommor och diamanter, slå blygsamt ned de vackra ögonen eller låta dem på sin höjd irra omkring med ett uttryck af den fullkomliga ste oskuld, under det att de medelst en böjning på kroppen eller en liten stöt med foten föra tillbaka sidentygets och spetsernas vågor och om möjligt förskaffa sig genom solfjädern ett svalare luftdrag och detta allt så otvunget, som om de voro i en enslig trädgårdsall. Att gå, när man observeras, nobelt, graciöst och enkelt, är något som mer än en stor skådespelerska aldrig kunnat lära sig. Något som utgör en egendomlighet för det ryska hofvet, är att man än får se i polonäsen en jung tscherkessisk prins, högbröstad och smal som en geting om lifvet samt iklädd sin smakfulla och rika nationalkostym, och än en höfding vid lesghiergardet eller en mongolofficer, hvars soldater ännu beväpna sig med båge, koger och sköld. För att få fatta en furstinnas eller grefvinnas hand döljer sig den lilla asiatiska handen med de bruna senfulla fingrarna i civilisationens hvita handske. Ingen tyckes för öfrigt finna någonting underligt deruti; och i sjelfva verket är ju intet naturligare än att