Göteborgsposten – 3 juni 1861, sida 1

motsvarade fullkomligt, hvad man i England benämner för regeringens förslag. Vi för vår del föredrage äfven den af hr —In— föreslagna proceduren framför den af ett i konungens nämn gjordt förslag, förnämligast dertöre att öfverläggningsformerna derigenom blefve friare och miudre bundna, men vi kunna icke förstå huru hr —Dn— och de, som hysa samma åsigter som han, deraf kunna hemta någon anledning att opponera sig mot de nu till underteckning föreslagna petitionerna till regeringen. Tvertom synes oss hans resonnemang nödvändigt böra leda till understödjandet af desamma. Ty om ett sådant regeringens uppträdande, som det hr —Im— påyrkar, är önskligt och behöfligt för sakens framgång, så är det väl naturligt att försöka på något sätt förmå regeringen att intaga en sådan ställning. I England är det genom den hållning representationen intager, som regeringen förmås att intaga den ställning folket önskar, och all verksamhet i detta afseende koncentrerar sig derföre dels på parlamentsvalen och dels på sträfvundet att inverka på parlamentsledamöterna; hos oss kan detta icke ske, emedan riksgen i allmänhet under sin nuvarande form allt för litet förmår utöfva något inflytande på regeringen, och emedan folket har mindre medel att direkte inverka på riksdagen —åtminstone på hälften af densamma — än på regeringen. Denna kan ge etter för opinionens makt och har i den föreliggande frågan intet specielt intresse att vara emot den, under det att adelsoch preste-ståndet äro nästan oåtkomliga för en inverkan från folket. Vill man derföre verkligen, att regeringen i frågan om en representationsförändring skall inlaga den af hr --Im— påyrkade ställningen, så finnes dertill intet annat medel än folkets direkta inverkan på regeringen genom uttalandet af sina önskningar. Men petitioner kunna icke ställas till ministrarne sjelfva, utan de måste formelt ställas till konungen. Derföre kunna vi icke förstå huru man skall kunna förmå regeringen att intaga den önskade ställningen annorlunda än just, såsom nu skett, genom petitioner till H:s M:t. Deras betydelse ligger mindre i den formela ordalydelsen, hvilken visserligen innehåller att H. M:t måtte låta utarbeta och forelägga nästa riksdag ett förslag till en representationsreform, än snarare deri att de, itall det verkligen eger rum, skola uttala att svenska folket anser det vara regeringens pligt att icke vara likgiltig för, utan understödja representationsreformen. Att petitionerna äro ställda till H. M:t hindrar alldeles icke regeringen att slå in på den ofvan omnämnda vägen, itall den anser den vara den lämpligaste, såsom den i sjelfva verket äfven torde vara. Men också om följden deraf skulle blifva en i konungens namn utfärdad proposition till ständerna om en represenutationsreform, så synas oss de olägenheter, som kunna vidlåda ett sådant förfaringssätt, dock icke uppväga fördelen af ett verkligt och allvarligt understöd för saken från regeringens sida. Hufvudsaken är att kunna erhålla detta, och derföre kunna vi icke förstå, huru man kan erkänna det önskliga deri, och dock opponera sig emot de enda åtgärder som kunna framkalla detsamma. I afseende å denna fråga, likasom i afseende å frågan om partiela eller