Göteborgsposten – 3 juni 1861, sida 1

föreskrifter — utan derom, om regeringen med de medel, som stå den till buds, skall understödja saken i dess behandling vid riksdagen. Och detta bestrida icke heller de, som påyrka att initiativet till en sådan åtgärd bör gå ut från ständerna. Hr —In— hör till den, som yrka på ständernas initiativ, och hans åsigter kunna i allmänhet, tro vi, anses temligen väl representera deras, hvilka vända detta argument mot den pågående agitationen. Han säger: Det är, efter vår orubbliga mening, från folkmakten, som förslagen till hennes egen ombildning böra utgå, om nemligen en reform af denna beskaffenhet skall på ngn och laglig väg kunna genomföras. Men han tillägger kort derefter: Emellertid vilja vi härigenom visst icke hafva sagt att regeringen i en sådan landets lifsfråga, som denna, bör förhålla sig passiv eller likgiltig. Nej, långt derifrån. Tvertom önska och hoppas vi att regeringen må varmt intressera sig för och verka allt hvad hon kan — och det medgifva vi är ganska mycket — för sakens framgång. Men älven detta kan hon göra kraftigare och långt mindre besväradt, om hon icke betäcker sig med konungamanteln utan handlar på egen hand fullt sjelfständigt i förening med folkmakten; törbehållande alltid sista ordet åt det kongliga majestätet. Derelter redogör han för de sätt, på hvilka regeringen under dessa förutsättningar kan verka för saken. Detta kunde bland annat ske, säger han, derigenom, att någon medlem af regeringen, som tillika är representant, i samråd med sina kolleger och några af representationens mest inflytelserika män, uppgör och derefter till konstitutionsutskoltet inlemnar ett representationsförslag, eller de hufvudsakliga grunderna dertör, act sedermera pröfvas af utskottet och framläggas för ständerna. Det vore knappt tänkbart att ett under dessa auspicier tillkommet förslag skulle kunna undertryckas af konstitutionsutskottets majoritet. Fördelen häraf vore ätven den väsendtliga, att då ett kongl. maj:ts förslag måste, enl. 81 8 regeringst. antingen i sin helhet antagas eller forkastas, så kan ett af en minister, såsom enskild riksdagsman genom konstitutionsutskottet väckt förslag, medelst amendementer forändras eller förbattras. Sedan ett sålunda at en regeringsledamot, så slutar han, i denna form och på förenämnde sätt beredt förslag, hvarmed den första riksdagen visat sig tillfredsställd, förklarats hvilande till påföljande riksdag, då först är, efter vår tanke, tiden inne att genom petitioner från alla landsändar bereda förslagets antagande vid den andra riksdagen ej mindre af representationen än af konungen. Hr —In— har här temiigen bestämdt och koncist uttalat den ställning han anser regeringen böra intaga i saken. Om man abstraherar från rent formela förhållanden, så innehåller den intet emot initiativets tagande at regeringen, utan opponerar sig endast emot att detta skall ske i form af en kunglig proposition. Den opponerar sig noga taget icke mot annat än det förflugna uttryck, som engång undföll dem, hvilka yrkade på initiativets utgående från regeringen: att man ville öfverlemna saken åt landsfaderns vishet. Men att en sådan åtgärd, som hr —Im— äfven önskar och förordar, vore en åtgärd utgången från regeringen, kan väl icke bestridas. Den