Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 2

Det föreföll mig som vi aldrig skulle komma ur detta eldhaf, och min enda önskan, mitt enda hopp var att träffa LEonore och Blanche, för att dö hos och med dem. :— Jag kan nu icke förklara hvad jag kände svarado markisen. Men hvad jag vet är, att min önskan och mitt hopp voro desamma som dina... — Då, återtog vicomten, rasade en mur nära intill oss, och du föll omkull, träffad af en brinnande bjelke. — Ja... jag svimmade, men denna vanmakt var kort... -— Jag vet ej, svarade vicomten. — Hvad! Du försäkrade mig, att denna vanmakt knappast varade några sekunder. — Jag trodde det, Charles, då jag försäkrade dig det, ty jag hade, såsom jag nyss sade, glömt ... — Glömt! upprepade markisen, men hvad hade du glömt? — Det som försiggått under din vanmakt. Jag kom ihåg det först i går, i närvaro af den domare, som förhörde mig och hvars ord återväckt mitt minne. — Ännu en gång, jag förstår icke! (Forts.)