Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 2

—————V Från Utlandet. Jag tror — skrifver en korrespondent från Genua —, att ingenting gjorde mig mera ondt, då jag i min ungdom lärde mig historia, än skildringen at huru romrarne med oförsonligt hat förföljde Hannibal, så avt han sluuligen måste taga in gilt, för att icke bli utlemnad till dem, och ofverhutvud tår man aldrig mera ovilja mot universalmonarkierna eller de herrskare, som strätvade efter dylika -allufrån romerska senaten till Ludvig XLV och Napoleon — än då man ser, huru litet beskydd och rättvisa, som individen fick åtnjuta gentemot deras godtycken. Å andra sidan kan man i historien åndock glädjas ötver ltaliens söndersplittring i en mangd stater, då man ser, huru individen kunde rädda lif och fribet genom att komma ötver gränsen. -I Måste man icke glädjas öfver att Guelferna i I Florens icke kunde komma till Ravenna och störa Dantes sista dagar! Men huru olika dömer man ej, då man träder ut ur historien och betraktar lifvet omkring sig, hvilken annan rättfärdighetskänsla mårker man icke då I sin dom ötver håndelser och personer! Vi hafva återuppletvat medeltidens fyktingsdagar. Har hatva vi landstlyktiga från Rom, Venetien, Ungern, Polen, Frankrike, och vi finna Idetv vara i sin ordning, at de här tinna lugna och beskydd; men at påfven mottager flykungar från Neapel och bicilien, och lsynnerhet den förjagade konungen, det väcker en otålighet och förbittring, som om all gudomlig och mensklig räw bletve kränkt. Himlen vet, aw nägon bokstaflig rätt ha vi icke mot exkonung Frans. Men om Europa erkänner, att huru diplomatiskt Viktor Emanuel och Cavour än hatva handlat, ha de dock gjort det at en drift, som icke sökte egen fördel, utan stodo i tjenst hos alla de idter om ljus, frihet, tramåtskridande och menniskovärde, som vår tid ärar — om Europa erkänner detta, så måste ätven den allmänna opinionen snart och bestämdt uttala sig mot att Frans II med sitt stora hot slår sig ned i Albano, för att ligga på landet under sommarenr, men i verkligheten för at bilda ett slags läger, hvarifrån man skall aulltjemt, liksom nu från Rom, uppmuntra till infall i Neapel, och hvarigenom menniskoblod nästan dagligen utgjutes antingen till ingen nytta eller till det alldeles skadliga ändamålet att bringa Bourbonerna tillbaka. De franska twupperna komma sällan tidsnog att förhindra de bourbonska bönderna från att slippa ut, men äro i vägen och hindra våra nationalgarden eller linietrupper att fullfölja segren in öfver somerska gränsen. Sjelfva den omständigheten, att båda parterna upphetsas till det yversta genom medvetandet om deras rätt — den ena parten om den bokstafiga, den andra om den nauonela rätten —, måste göra det tydligt för verlden, att man snart måste på allvar taga parti for eller emot en af dem, och att en af dem måste bringas till tystnad. Vi måste halva Rom, den nationala rätten måste torkunnas från Kapitolium. Men då Europa icke vill göra oss en tjenst pour nos beaux yeux, som fransmannen säger, så är det tydligt, att vi måste gifva något till ersätlmng. Planen, att på demokratiskt sätt hjelpa 083 sjeltva och endast söka bistånd hos Europas demokrati, har blifvit förkastad och 1 det vi söka hjelp hos kabinetter, måste vi anknyta oss till dessas politik och göra den italienska frågan. beroende af en eller flere. Detta framträder såsom följden at Cavours sista seger och det förtroendevotum han fick al kammaren. I detta afseende får den stora