Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 1

dan här belägenhet kan ej vara längre! Äfven om vår oskuld blir allmänt erkänd skall man dock alltid slunga denna förebråcelse i ansigtet på oss. Detta kan ej vara, Charles, det kan icke! Vi måste göra slut derpå! Vår framtid är stängd, hvarföre då längre söka hopknyta de genom en förening af olyckliga omständigheter sönderslitna trådarna? ... Jag känner mig numera endast ha mod att dö. — Dö! upprepade markisen lifligt. Det skulle vara detsamma som att erkänna en brottslighet, hvarmed vårt minne skulle för alltid vara fläckadt. Det skulle vara att misskänna hvad vi äro skyldiga våra fäder, hvilkas hederliga namn vi derigenom skulle kasta i smutsen. Nej! Henri, vi få icke dö! Vi måste lefva tillräckligt länge för att kunna triumfera öfver det orättvisa Öde, som hvilar öfver oss. Vill du då, att alla menniskor skola upprepa, att Blanche och Lonore älskat tvenne mördare! -— Min Gud! utbrast vicomten, hvad de måtte lida rysligt, om de älska oss lika mycket som vi älska dem. Stackars varelser! — Vår död skulle öka deras lidanden. — Men är det då möjligt för oss att lefva, Charles ? — Ja, såframt vi bli anklagade. — Ah! utropade vicomten i ett utbrott af raseri, huru kunna bevisa sanningen? Huru för