Göteborgsposten – 27 maj 1861, sida 1

— tHW,WH::STTETUU!då nemoria. Men en sådan historisk promemoia tro vi just skall vara särdeles välkommen ör en mängd, i synnerhet yngre personer, om icke genom att sjelfva hafva lefvat med händelserna, vunnit en bestämd kännedom mm dem; och äfven för äldre personer, som aft tillfälle att göra detta, tro vi att den kall vara en välkommen ötfversigt för ordandet af deras personliga hågkomster. Den senare afdelningen af boken, den i vilken författaren från hvad som i den första anförts vill draga de praktiska konklusiorerna samt hemta stöd för såväl de partiella :eformernas väg i representationsförändringsrågan, som för att initiativet till riksdagsbehandingen af en sådan reform bör utgå trån stänlerna, synes oss deremot icke lika väl motsvara sitt syfte. Författarens resonnemang i vfseende å frågan om genomgripande eller partiella reformer går nemligen hufvudsakligen ut derpå, att då den föregående riksdagshistorien utvisar det hvarje försök till en total törändring i representationssättet, oaktadt de aldrig förnekade, utan tvertom alltid erkända stora bristerna i den n. v. ständsformen, likväl ändå alltid misslyckats, ehvad förslaget kommit från regeringen, från det liberala eller det konservativa partiet, men att de partiella reformerna, först med ganska små steg och sedan med allt mer och mer vidgade, öfvervunnit motståndet både hos riksstånden och konungamakten, i följd hvaraf icke blott det formella af riksdagsmachineriet småningom blitvit väsendtligen förbättradt, utan erkannerligen riksdagarnes verksamhet och konstitutionella betydelse tagit snart jettesteg, att då så varit fallet, man derat bör draga den slutsats, att försök till mera genomgripande reformer äro omöjliga att utföra och att man med utsigt till framgång kan företaga endast partiella förbättringar. Och likaså resonnerar lörfattaren i afseende å frågan huruvida riksdagsbehandlingen af reformerna bör utgå från regeringen eller ständerna. Vi halva erfarit, säger han, att alla de förbättringar i vårt statsskick och vårt riksdagsväsende, som vunnits under de senaste åren, utgått ifrån representationen sjelf, och att det allmänna tänkesättet äfven gjort det till en nödvändighet för konungamakten att åt dessa törbättringar gifva sitt insegel, huru litet angenämt sådant understundom än kunnat företalla. Deremot visar vår riksdagshistoria att ingen enda kongl. proposition till förändring af någon del af våra grundlagar under de sedan 1809 förflutna 15 riksdagarne, blifvit af rikets ständer bifallen, med undantag af den om indragningsmaktens införande vid 1812 års riksdag, bedröflig i åminnelse. Af detta drager författaren då den slutsatsen, att under hvilka förhållanden som helst ett från regeringen utgånget representationsförändringsförslags slutliga öde blefve att förkastas af ständerna. Hela nerven i denna bevisföring beror på den förut sättningen, att hvad som icke inträffat förut icke heller skall kunna inträffa framdeles Derföre att en genomgripande representations. SE REDEFINER ÅS ES VETERANER