Göteborgsposten – 24 maj 1861, sida 2

— Hvem skall man tro? sade Blanche häpen. — Dem, som j älsken och hvilka älska er! svarade de Sommes lifligt. Att ytterligare tvifla skulle vara detsamma som att vilja vara dubbelt brottsliga . .. Betänk hvilka olyckor som redan alstrats af ert misstroende. — Min Gud! min Gud! utropade Lonore, skall olyckan då aldrig upphöra att slå oss! — Mina fröknar, frågade grefven, hvad skall jag svara mina stackars vänner? — Att vi ej mera tvifla på dem, utropade Blanche, och att vi alltid älska dem. Må de säga sanningen, må de säga, att de kommit till hotel de Niorres, derföre att vi beviljat dem ett samtal som de begärt. — Jag väntade ej mindre af ert ädelmod, sade grefven och bugade sig. Dessa milda ord, som jag skall öfverbringa från eder, skola gifva dem nödigt mod och styrka, att utstå så många pröfningar. Men det är icke allt, mina fröknar, Jag har svurit Charles och Henri, att vaka öfver deras hotade lycka. Jag vill ej allenast af alla mina krafter bidraga till att befria dem från den anklagelse, som hvilar öfver dem, utan skall äfven vaka öfver uppfyllandet af deras käraste önskningar. (Forts.)